Göteborgsposten – 24 maj 1861, sida 1

tal, och jag tror att ni värdigats besvara deras anhållan med ett mildt löfte... — Det är sannt, stammade Blanche med en lätt rodnad, under det L6onore vände bort hufvudet. — Och likväl, fortfor grefven, kommo ni icke. De båda unga flickorna svarade icke. — Var det en befallning från er mor? var det ett förbud från hr de Niorres, som förmått er att stanna qvar på edra rum? Blanche och Lonore sänkte sina ögon. Grefvens ord återkallade i deras minne denna smärtsamma timme, då de tviflat på deras kärlek, som de älskade. De skriftliga bevisen på en nedrig dubbelhet, de till tvenne illa ansedda qvinnor adresserade brefven, hade fyllt deras bjertan med de olidligaste qval. Af en lätt begriplig blyghet vägrade de unga flickorna att i närvaro af en främling erkänna den svartsjuka, hvars grymma verkningar de kände. — Förlåt mig återtog grefve de Sommes, då han märkte deras förvirring, förlåt, att jag envisas i ett så grannlaga ämne, men jag måste. Markisen och vicomten ha ännu icke kunnat förklara sig orsaken till er för dem så olyckliga frånvaro ; ty det var då de ej sågo er i trädgården som de rusade upp i boningshuset. — Ah, min Gud! utbrast Blanche och