Göteborgsposten – 23 maj 1861, sida 1

bevistade, då skulle ni kanske nu tveka. Jag betraktade länge markisen och vicomten. Deras pannor voro rena, deras blickar fasta och säkra, och när jag närmade mig intill dem, för att säga dem, att de icke borde tillräkna en ovärdig nyfikenhet min närvaro, utan min ifriga önskan att lära känna sanna förhållandet i en sak, hvari jag ofrivilligt fått spela en roll, svarade de mig med ett så fullkomligt lugn, att jag ej kunde afbålla mig från att helsa på dem, .som om jag för dem hyst den uppriktigaste högaktning. — Ni är ung, hr grefve, svarade rådsherren och ristade på hufvudet, ert bjerta är varmt och ni känner ånnu icke menniskorna. Grefven log mildt, lik en person hvilken är fullkomligt öfvertygad om sanningen i de ord han nyss hört och utan att blygas tillstår sin obeKantskap med saker och menniskor. I detsamma inträdde samme betjent, som nyss fört in grefven, gick bort till sin herre och hviskade honom några ord i örat, Denne spratt häftigt till och en hoppets ljusglimt upplyste hans sorgsna ansigte. — Låt henom vänta, sade han till betjenten, som genast skyndade ät. Grefven Hade hastigt stigit upp. — Jag lemmar er, min herre, sade han och bugade sig.