Göteborgsposten – 22 maj 1861, sida 1

dast få gånger talat med sina nidcer och sin svägerska. Den dag, då vi bedja läsaren återvända med oss tillbaka till hotellet vid gatan Chaume, hade hr de Niorres, ehuru klockan ännu ej var fullt elfva på morgonen, nyss kommit hem. Han hade ej väl gått öfver tröskeln till sitt rum, förrän en af de betjenter, som förblifvit honom trogna, kom och underrättade honom, att en ung ädling begärde genast få tala med honom. -— Hans namn? sade Niorres. — Grefve de Sommes, svarade betjenten. — Må han komma in! utbrast rådsherren lifligt. Betjenten försvann och några ögonblick derefter inträdde grefve de Sommes med sorgsen mine och bugade sig för Niorres med alla tecken af den djupaste vördnad. Rådsherren tog hans händer och tryckte dem hårdt. — Hr grefve, sade han med upprörd stämma, jag har ännu icke kunnat visa er hela min erkänsla, Ni har räddat mina nigcer med egen lifsfara och sedan dess har ni handlat som en uppriktig och gammal vän. Om min smärta kunde få tröst, skulle ert uppförande säkert ha förminskat densamma. -— Jag besvär er, min herre, genmälte grefven med blygsam förvirring, tacka mig icke. Jag