Göteborgsposten – 21 maj 1861, sida 1

Ovädret bröt nu ut i i allt sitt raseri; regnet föll i strömmar. Roquefort försökte 80 in i värdshuset genom fönstret. Hastigt klöf en starkt blixt molnen och spred ett lysande sken öfver marken, Vid detta sken kunde Roquefort få åse det sällsammaste skådespel. Fem män funnos i 88len. Två utaf dem lågo på golfvet; tvenne andra sutto framför ett väl fylldt bord och hade kropparne lutade bakut; den femte låg utsträckt nära kakelugnen. — Alla fem syntes vara liflöga. Huru hastigt öfvergående blixtskenet än varit, hade Roquefort dock hunnit se denna tafla. — Du har rätt, sade han till Jonas, de ha druckit ! — Jag försäkrade dig ju det! tillade Jonas och ryckte på axlarne. — Men, återtog Roquefort, de voro sju och jag ser endast fem. — De båda andra ha gått annorstädes, att draga sin sista suck. — Vi måste taga reda derpå ; kom ! De båda männen skyndade in på gården. Roquefort tog några steg och ryggade tvärt tillbaka; hans fot hade stott emot något hinder; Jonas böll honom tillbaka. — Akta dig, sade han; det är liket efter en af hästarne.