Göteborgsposten – 18 maj 1861, sida 1

arbete — ett lifligt begär efter vetande, ef ter nya och fängslande ämnen för tanken, er stor tillgänglighet för nya ideer, for nya upp: fattningar af såväl verlden omkring oss som af den för inga yttre sinnen förnimbara. Dei intet sådant begär eller sådan tillgänglighet röjes ligga de dock säkerligen till följd a! yttre ogynnsamma förhållanden slumrande på djupet för att framträda, når en ledning dertill gifves. Bevis derför leummnar folkets — äfven det vildaste naturfolks kärlek för poesi och sagor, den ifver och aktning, hvarmed det lyssnar till deras ord, som det anser stå framom sig i vetande och skarpsinnighet, när framställningssättet är lämpadt efter dess fattningsförmåga, den lätthet, hvarmed relgionsoch sektstiftare samt filosofer sedan urminnes tider kunnat förvärfva sig talrika anhängare, den begärlighet, för att icke säga glupskhet, hvarmed de mera bildade klasserna i våra moderna samhällen sluka tidningsoch bokpressens alster, samt slutligen och icke minst denna nyfikenhet, som nästan under alla forhållanden och himmelsstreck anträffas hos den gamle filosofens tvåfotade, obevingade djur, synnerligen der inga förherrskande ideer och känslor, omsorger och sysselsättningar neutralisera densamma. Huru mycket skulle icke kunna åstadkommas genom denna så allmänt framträdande själsriktning, om man förstode och ville begagna sig rävt deraf, om man stillade denna menniskoandens hunger genom sund och riklig näring, i stället för att lemna den otillfredsställd eller hänvisa den till den usla föda, som kroglifvet och det på den fattiges skärfvar spekulerande marktschreieriet, såväl det religiösa som det profana består? Huru högt skulle icke det land komma att stå, till hvars ringaste medborgare en sann och förädlande upplysning hunnit sprida sig, bekämpande och utrotande begäret efter usla och förnedrande nöjen, efter dessa sinnliga njutningar, som förstöra kropp och själ, och der kroppsarbetet således skulle gå hand i hand med själsodlingen! Månne icke vidtagandet af åtgärder för befrämjande af ett sådant ändamål skulle vara en skön uppgift för de lyckligare lottade samhällsklasserna, och månne de icke sjelfva snart nog skulle skörda vinst deral? Att pligt och eget intresse här i sjolfva verket bjuda dem detsamma tyckes ligga så öppen dag, att det synes ofattligt att nan äfven 1 högt civiliserade länder under wrtusenden kunnat vara blind derför.