Göteborgsposten – 18 maj 1861, sida 1

——L oo — LK —KL AL äfven denna stad har varit vittne till hets strider rörande dessa, men i ett tyckes full komlig enighet råda, neml. deri, att den läro. metod är fördraga, som lemnar de bästa re sultater hvad kunskapernas omfång och grundlighet beträffar. Ännu för några årtionden sedan hörde man på vissa håll sträfvandena att bibringa den -fattige medborgarens barn ett större kunskapsförråd förkättras såsom varande :gudlösa, revolutionära och egnade att störa den idylliska enkelheten och oskulden i bondens och arbetarens hyddor. Den vise och fromme man, som nämera innehar hedersplatsen på vårt svenskå Zion och, såsom sådan står i spetsen för ljusets stridsmän i vårt land, tillhörde deras antal, som ifrade mot onyttig lärdoms spridande bland de lägre klasserna, förmenande att Guds Ord och några visor voro tillräckliga för dem. Tempora mutantur — och väl att så är! Numera höjes näppeligen någon penna eller någon röst till kamp mot den sköna iden att bibringa folkets barn ott så stort kunskapsmått som föräldrarnes och det allmännas tillgångar samt deras blifvande lefnadsyrken medgifva. Den mäktiga genius, som med ljusets fackla i sin hand och med menniskorätt och menniskokärlek såsom valspråk på sin sköld, i våra dagar firat så många segrar i det kristliga Europa, tyckes äfven i det gamla Sverige ha jagat obskurantismen och den lärda skråandan på flykten eller åtminstone tvungit dem att likt forntidens dvergar och troll draga sig tillbaka i sina mörka skymslen, om än de hoppas att snart under för dem mera gynnsamma förhållanden få åter sticka upp sina hufvuden och börja den gamla striden på nytt. Ett bevis derpå, ett bevis på huru djupt behofvet och gagnet af upplysningens spridande bland alla samhällsklasser är insedt öfverallt i landet lemmar den värma, hvarmed inrättandet af sockenbiblioteker blifvit omfattadt. Det var klart för hvarje tänkande fosterlandsvän att, om någon verklig nytta skulle. dragas af-den. i folkskolan inhämtade undervisningen, studierna skulle sedermera alltjomt fortsättas. Den borde icke blott i religiöst utan äfven i verldsligt hänseende tjena ull grundval för en sednare, om möjligt under hela lifstiden fortsatt undervisning, hvari böckerna skulle öfvertaga lärarens roll. ÅAfven om lärjungen i folkskolan icke inhemtat mer än religionskunskapens elementer och färdighet i innantill-läsning, har han lärt nog för att det blifvande sjeltstudiet skall kunna bli fruktbärande, ifall lust och tillfälle dertill finnas. Det är visserligen sannt att detta sjelfstudium kan komma på atvägar, att våra boklådor innehålla arbeten af såväl inhemska som utländska författare, hvilka predika en visdom ännu farligare än den djupaste okunnighet, men just för att, så vidt möjligt är, hindra denna med så mycket skäl öfverklagade usla litteratur att utöfva sitt förderfliga inflytande på de lägre folkklasserna, bör man draga försorg om inrättandet af stadsoch sockenbiblioteker, som kunna gifva läslusten en god riktning. Menniskoanden har i sitt normala tillstånd — d. v. s. innan den är förslöad at ålder, sjukdom och sorger, af sinnliga njutningar, at besinningslöst och onyttigt mångläseri eller alltför ihärdigt och ansträngande kroppsRE