Göteborgsposten – 15 maj 1861, sida 1

niten laga alt allt blir godt och väl, såvida edamöterna bara kunna komma öfverens att rara belåtna med det trånga utrymme, som vödvändigheten anvisar åt deras särskilda bokch konstsamlingar. Ett täckelse är tillsvidare vangt ofver artim. Kongliga teaterns chef har blifvit omtalad ör ett visst favoritsystem, deri isynnerhet en ing sångerska skulle hyllas så mycket, att won är den, som i sjelfva verket dirigerar så väl det artistiska verket som dess direktor. herr Lachners afsked skulle hon haft sitt inger, och det skulle således vara detta unga förtjusande fruntimmer, som af en nyck jagat en gammal man med familj, en oklanderlig konstnär från ett land, der han trodde sig ha funnit säkra bopålar och der han skötte sina iligganden ofta med publikens berömmande erkänsla. Den gamle bekante, som sedan Folkets Röst tystnat, egnat sina krafter ål Fäderneslandets tjenst, tyckes vara den, som bäst har reda på denna sak, liksom han i allmänhet så väl känner till det inre af dagens historia. Hans intressanta meddelanden våga vi dock icke taga såsom sanningar, det är ju möjligt att af långvarig tjenstgöring hans lyssnande öra uppfattar sakerna rasande och att hans spejande blick, som sett så många bjelkar hos andra, nu ser spöken på ljusa dagen, såsom vi också väl ha förmärkt. En flitig arbetare i tidningen Affischen och som kallade sig Alfischören, harmsen öfver de rykten man satt i omlopp angående kongliga teatern och dess styrelse af qvinnor, förklarade i sitt afskedsbref till publiken, att två tredjedelar af den svenska pressen är en skandalpress. Visst är det något stötande på skandal allt detta, som blifvit i flera tidningar omrördt om den sköna favoriten etc., visst är det — noga taget — rena skandalen att berätta och kommentera en mängd at våra flesta så högst intressanta historier, antingen de nu höra till rättegångsoch polisärender eller till det enskilda lifvets krönikor. Men hvar är gränsen för åklagandet; skall man icke draga ut emot allt forvändt, fult och falskt i verlden, hvar man än hör och ser det, på gatan eller inom hus? Och ett rykte kommer ju dessutom al drig utan orsak; alltså omtala det! Varsam för all del, — en sådan lära är farlig kan hända, ehuru en korrespondent aldrig kunde skrifva en enda artikel, om han ej lick säga det förljudes, i väl underrättade kretsa! förmäles, det berättas med anspråk på till förlitlighet etc. Men — den som lyckliggö! Falköpingsboarne med nyheter från hufvud staden och naivt berättar, att han sett kun gen luta sig utom sitt fönster och röka cigar som en annan particulier, han är bäst. Har känner nog att denna obetydlighet kan un derhålla åtminstone Falköpingarne, blott fö det den är kunglig, och han sätter sig sjelt borgen på att saken är sann. Emellertid, andra sidan, är det hårdt att, för det ma tittar ut genom fönsret, riskera att bli ett rc för pressen, att bli beskrifven och kanske al ritad. Detta är ett ingrepp i egande-rätter i habeascorpus-akten. Publiken skulle var mindre nyfiken, skribenterna något mera fir känsliga, så vore det bättre med bådadera. Svenska industrimagasinets expositio fortgår alltjemt och man undrar öfver, att kanna göra lika vackra träskärarearbeten hö