Göteborgsposten – 14 maj 1861, sida 1

KARNA AKAN ARTER RR ARMAR AAA ARMENIA HAKAN FANER L AE SAPA loyal och oförfärad officers uttalande emot den irreguliera krigaren, som man trodde genom sin drägt ville imponera på parlamentet och ställa sig som konungens jemmlike. Men det kom för sent och var ötverflödigt, sedan den röda blusen hade funnit sig i den parlamentariska tillrättavisningen. Cialdinis bref var vidare en utmaning på hela härens vägnar till det demokratiska partiet; och denna uppmaning har, som vi otvan anmärkt, blitvit antagen af enskilda grupper eller par, rundtomkring, såsom i Mondovi eller Milano. För en vecka tillbaka stupade här en kavallerioflicer i en duell med en garibaldinare. I går atton föreföll här ett blodigt slagsmål emellan soldater och matroser, hvarvid man brukade knifvar och bajonetter; tvenne af de röda hafva dött och en soldat är dödligt sårad. För ett par aftnar sedan, då nationalgardets musik tågade genom corson, begärde mångden att Garibaldis marsch skulle spelas. Naägra officerare, som stodo i en grupp, företogo sig att hyssja och då begynte mängden att ropa annu högre. Officerarne uppställde sig i lime, men i samma ögonblick kom den kommenderande generalen civilt klädd och gaf dem en vink att gå bort. Mängden fick sin vilja fram och ropade: JHvviva Garibaldi! —Frågan är nu: skall denna ömsesidiga retlighet lägga sig vid Garibaldis bortresa, eller skall den urarta till en strid emellan frihet och militär? För regeringen gällde det att få Garibaldi bort från Turin. Vid det möte, som konungen åvägabragte mellan honom och Cavour, blef han behandlad som en sådan person, som han också i grunden är, något annat och mera än folkrepresentant, något mindre än kunglig rådgitvare. Uavour tramlade för honom dokumenter, som kunde visa honom, huru riktigt det är att icke nu antaga en utmanande hållning, men tilltogade: kr vistelse i Turin framkallar folkdemonstrationer, som göra intrång på det kungliga majestätet, och som i utlandet framkallar den misstanken att vi spela under samma täcke med det demokratiska partiet, som brukar edert namn. Garibaldi gat tyst efter, och hans senare möte med Cialdini var likaledes höfligt, utan många ord, kallt. Det politiska resultatet är i korthet sagdt det, att regeringen har sluppit att kalla de frivilliga till fanorna, att upprätta en armåe, som republikanarne under Garibaldis namn kunde få makt öfver, men att hans officerare antingen bibehållas eller pensioneras samt att cadres för en sydarme upprättas.