Göteborgsposten – 14 maj 1861, sida 1

Article Image
a sen och storheten af hans bedrifter förlänar honom, oaktadt han blott är en privat man, eller kanske ännu mera just emedan han är en privat man, ett stort och nästan blindt inflytande öfver den stora mängden. En sådan man som han kan derföre, ifall han vill, med opiniones makt drifva igenom mycket. Hade Garibaldi derföre velat, så hade han kunnat ställa sig nästan som en regering bredvid den bestående regeringen och söka att tvinga ltaliens öden att gå de vägar han mest önskade. Garibaldi hade kunnat ge signalen till ett demokratiskt utbrott öfver en stor del af hela Europa. Detta har han nu icke gjort, och att han icke gjort det, är det vigtigaste, som man har att tästa sig vid i afseende å hans resa till Italiens fastland. Om han haft för afsigt att söka åstadkomma ett sådant utbrott och sedan ändrat sig, kan man icke veta; men att han kunnat det om han velat är säkert. Men lika så säkert är det äfven att det skulle varit en öfverilning af honom att söka att göra det utan att kunna få den regering, som dock har Italiens mest upplysta klassers förtroende, att gå in derpå. Om Garibaldi derföre hatt någon sådan afsigt, så är det ett bevis till på hans ädla sinnelag, att han underordnat sitt enskilda tycke under hvad han inser vära det för sitt land fördelaktigast. Öfver denna Garibaldis resa till fastlandet och följderna af densamma meddelar korrespondenten från Genua till det danska veckobladet Hjemme og Ude i sin korrespondens af d. 1 Maj töljande redogörelse: I går om morgonen ankom Garibaldi hit i all tysthet med ett extra-bantåg och åkte strax, åtlöljd af Canzio, Bixio och Genuas deputerade Cassaretto, ut till Villa Spinola, samma villa, från hvilken han inskeppade sig med sina tusende till Marsala. Han afreste i dag på krigsångfartyget Gulnare till Caprera. Är det icke underligt, att denne moderna Aladdin, som har framtrollat den italienska byggnaden, det italienska parlamentets palats skall hafva sin Gulnare, medan hans lampa är hos Nureddin. Jag fasthåller ännu mera denna bild, i det jag kastar en blick tillbaka på hans senaste uppträdande. Han kom in i parlamentet som en Aladdin utan lampa mellan arkitekter, hvilka bland annat skulle afgöra frågan, om och huru palatset skulle utvidgas med Rom och Venedig. Han och de hade så svårt att förstå hvarandra. De hafva icke trott på lampan och dess bedrifter annorlunda än som på något förflutet, som redan klingar som en saga, Honom synes det kanske som om de bredde ut sig i hans hus. Skall han, som har framtrollat det, träda in i det som enhvar af de andra? Han har sjelf velat — eller måste åtminstone antagas hafva velat --att det skulle vara ett statsklokhetens tempel, ett hus för öfvervägande och upprätthållande af lag och ordning, och han träder in bland de 362 folkrepresentanter, som Italien bar sändt dit, iklädd sin röda blus med punchon, den färgade duken, kring halsen och sabeln vid SO TEEEEEEEE

14 maj 1861, sida 1

Thumbnail