Göteborgsposten – 7 maj 1861, sida 1

blanda sig med i spelet. — Det hade funnits en tid, då monarkerna betraktades såsom egare af sina länder och folk. Det var naturligt att förhållandena staterna emellan på den tiden uppfattades såsom förhållanden mellan de enskilda furstarne eller suveränerne. Men det uppstod äfven emellanåt stater, som styrde sig sjelfva och som icke hade någon furste. För att infora dem i de folkrättsliga förhållandena begynte man att personifiera och liknelsevis betrakta en sådan stat såsom en suverän i likhet med de andra suveränerna. Småningom begynte man att äfven i alla andra fall åtskilja staterna sjeltva från deras regeringar. Man betraktade icke mera de internationela törhållandena såsom personliga förhållanden mellan regenterna, men man fortfor att personifiera staterna såsom skilda personligheter. Man gjorde dem till hvad juristerna benämna moraliska personer. — Deremot är nu egentligen intet att anmärka från juristisk synpunkt. Men man nöjde sig icke med att använda en sådan personifikation af staterna blott såsom en juridisk fiktion i afseende å rättsförhållandet dem emellan, utan man resonnerade äfven i annat afseende öfver staterna såsom om de varit verkliga lefvande personligheter. Man behandlade dem som om de mäste hafva samma passioner och lidelser, som verkliga menniskor; man tillskret dem egennytta och begär att rikta sig på andras bekostnad 0. 8 Vv. — Detta betraktelsesått öfverförde man sedermera, då man kommit till medvetande om nationaliteternas betydelse, på dessa. Massornas opinioner personifierade de skilda nationaliteterna på samma sätt och ungefär likaså obestämdt som de gjort det med staterna. De larde åter företogo sig att på samma betraktelsesätt uppbygga ordentliga teorier, som dock i grunden icke voro annat än systematiska utföranden af denna personifikation. En nation är en organism, så ungefar lärde man; likasom en menniska, ett djur, ett träd o. s. v., har den sina olika utvecklingsperioder att genomgå, den har sin barndom, sin ungdom, mannaalder samt ålderdom, efter hvilkas genomgående den sedan skall do. Uti hvarje nationalitet linnes från törsta början likasom inneslutet i ett frö ett inneboende anlag, som alltmer utvecklar sig under nationens forlgång och det är dennas uppgift att alltmer förverkliga detta anlag i verlden, ungefär som man säger att menniskans uppgift är att utveckla sitt menskliga väsende. Att utbreda och göra detta sitt inneboende väsende gällande är detsamma för nationen, som det är för individen att vara mäktig och utöfva inflytande. En nation måste derföre ha ett naturligt begär att utbreda och påtvinga andra sin nationalitet. Ett folks storhet och makt samt inflytande ligger derföre i att kunna tvinga andra att antaga dess språk, dess seder och dess bildningsformer. Det är i synnerhet i Tyskland, som denna lära om nationaliteterna såsom organismer företradesvis gjort sig gällande, och der är det äfven som nationalitets