Göteborgsposten – 7 maj 1861, sida 1

af presterskapet använda ordet kyrkan? Sträf: vanden och påståenden om rättigheter, som kanske ingen skulle täckts komma fram med, om man måst säga att de skulle tillgodokomma några personer, hvilka utgöra ett stånd, hafva blifvit plausibla och antagit till och med en viss helighet genom att ordet kyrkan kommit i stället för presterskapet. Päåtvarnes verldsliga välde skulle aldrig hafva kunnat utbreda sig så, som det gjorde under medeltiden, och sedan bibehålla sig så, som det gjort, om man deruti sett blott och bart en prests strätvande efter att rycka åt sig så mycken timlig makt, som möjligt, och icke, såsom man gjorde, uppfattat det såsom den kristna kyrkans och kristendomens herravälde äfver menniskornas timliga sträfvanden. — Nej, i sanning, benagenheten att uppfatta metaforer och liknelser såsom bevis har gjort långt mera ondt åt menskligheten än alla osanningar, som utgått från den arma hin onde. Detta sitt olycksbringande inflytande har denna benägenhet länge hållit på ooh håller ännu på att utöfva på en af nutidens ädlaste, bästa och förnuftigastesträfvanden: nationalitetssträtvandet. Detta sträfvande är ett barn af det förra seklets och den franska revolutionens läror om regeringarnes och undersätarnes eller:statsmedborgarnes ömsesidiga rätt. Regeringen är tillför folkets skull, så lydde denna lära i hufvudsaken; dess pligt är att utföra folkets vilja, och den har ingen rätt att tvinga folket till det som det icke vill. Det var demokratiens lära i ohöljd form. En enkel och simpel konseqvens af densamma, som också drogs derur, så :snart förhållandena gåtvo anledning dertill, var den att, om ett folk icke ville tillhöra en stat, så är regeringen icke berättigad att söka qvarhålla det i densamma, och att ifall befolkningar, som tillhörde skilda stater ville förena sig till en ny, så hade de rättighet att göra så. Af denna rättighet begagnade sig äfven tolken, isynnerhet emot det på ruinerna af den franska revolutionens politiska läror byggda napoleontiska väldet. Man begynte då avt tänka efter, hvad det var som toörmådde menniskor att hellre vilja höra tillsammans med några, än med andra, hvad som gjorde, att de kände sig mera dragna till en del af menskligheten än till en annan. Man såg då att likhet i seder och bruk samti historiska :minnen och språk äfvensom en viss HNikartad åskådning af verlden och mera sådant var det, som utgjorde det bestämmande i sådant afseende. Sammanfattningen af en sådan hkhet begynte man benämna nationalitet, och man såg att menskligheten i detta afseende sönderföll i flera olika grupper, eller som man sade, olika nationaliteter. Enligt denna uppfattning af sakerna måste sålunda den ofvan uttalade satsen om folkens rätt att tillhöra de stater de ville, komma att uttryckas såsom rättigheten för de skilda nationaliteterna att bilda skilda stater. Detta var allt riktigt samt godt och väl; men nu begynte metaforen och liknelsen att