Göteborgsposten – 3 maj 1861, sida 1

afvänjde sig vår verldsdels folk mer eller mindre från vapnens bruk. Krigstjensten nedsjönk till ett handtverk; i afseende å befälet blet den uteslutande ett yrke för ett enda stånd, adeln, och i afseende å den lägre tjensten ett yrke, som utöfvades at samhällets mest äfventyrliga och förfallna medlemmar; och senare begynte man att pressa bönder till denna tjenst. Soldatståndet blet atskydt af alla, som icke sjeltva tillhörde det. Genom frauska revolutionen och dess töljder, har detta förhållande dock något ändrat sig i kontinentens flesta länder. En nödvändig följd af den öfvertygelsen, som erfarenheten framkallat, att man blott genom uppbåd af stora massor kunnat motstå eröfringslystna krigshärar, sådana som de franska och de ryska, var tanken på en allmän folkbeväpning, sådan som den, hvilken förefinnes i Schweiz och i viss grad åfven i Preussen. England gjorde början dertill genom bildandet af frivilliga skarpskyttekårer. England blef dock icke ensamt i detta sträfvande; dess exempel väckte eftertoljd i Sverige. Efter ett kort resonnemang om Sveriges förra krigareära och dess sedan inträffade politiska obetydlighet, hvars hufvudkärna utgöres af den tanken att orsaken dertill, att Sverige icke gått under utan med ny kraft reser sig upp till nywt lif, egentligen ligger i den omständigheten att Sveriges folk tillhör den germaniska rasen, ötvergår bladet till Sveriges nuvarande förhållanden. Det har aldrig felats Sverige, säger det, framstående personer på vetenskapernas och de ekonomiska forhållandernas fält, men folket sjelft har stått tillbaka. Nu har det dock bhtvit annorlunda; vetenskapen har blifvit. ett allmänt behof, landets hjelpkällor hafva öppnat sig och öka nationalförmögenheten, frihetens friska flägt (också benämnd nutidens destruktiva anda) genomilar alla sinnen och frambringar blomster på månget eljest isigt fält; gamla missförhållanden dragas skoningslöst i dagen, det fordom alltför patriarkaliska sinnelaget begynner att blifva sjelfständigt, men skall dock troligen likaså htet förirra sig bort till den fransyska filosofien som det skall återvända till ett föråldradt piewisteri. Väktaren, samma blad som betecknar uttrycket högstsalig såsom en skadlig qvarletva af hedendom eller romersk katolisism, hyste visserligen beundran för väckelserua i -Wupperthal och arbetade på åstadkommandet af väckelser äfven i Sverige, men hela pressen trädde i harnesk deremot och åstadkom derigenom säkert helt andra väckelser, likasom den äfven åstadkommit nationalbeväpningen. Derpå går bladet öfver till påpekande af motiverna för den påbegynta skarpskyttekårsrörelsen; det förmår dock icke att uti densamma se blott hvad den är, ett bemödande att betrygga statens oberoende och sjelfständighet, utan det söker nödvändigt att i öfverensstämmelse med de tyska nationalitetsteorierna, hvilka icke kurna tänka sig en ARR