Göteborgsposten – 2 maj 1861, sida 1

mustachen och lät den andra martialiskt hvila på handtaget till sin långa värja. Under det ban såg sig omkring med en herrskareblick, steg hans kamrat långsamt och försigtigt ur vagnen. Denne, som var enkelt klädd, tycktes i alla sina rörelser och i sitt ansigtes uttryck vilja visa ett slags ödmjukhet jemte skrymteri, hvilket passade mycket väl till hans ansigte. Allt var listigt hos denne man, från hans falska blick ända till hans sätt att gå; han gick på sidan, med kroppen något böjd, liksom för att intaga så litet rum som möjligt och kunna skickligt förställa sig. En ofantlig, ljus peruk beskuggade hans ansigte, hvaraf en del alldeles doldes. — Pierre! Jean! fort hit med hästarne hade postiljonen utropat. Hästar, ja! svarade drängen, som stannat, alltjemt bållande den ur stallet nyss förda hästen i betslet; hvar vill du väl, att jag skall få tag i några hästar. — Ah! inföll postiljonen med en ton af fullkomlig. likgiltighet, finnas inga hästar qvar mera ? — Nej! Postiljonen vände sig till de båda resande. — Mina herrar, sade han, det tycks som j måsten vänta!