Göteborgsposten – 2 maj 1861, sida 1

— —NNNNGHNNNHNSSSNSSS affärerna än förr. Till dessa händelser har nu kommit en ny i en del af Europa, från hvilken man sedan femtio år tillbaka icke va: rit van att emottaga några politiska under rättelser. Den händelse vi mena är kejsar Alexander II:s, i egenskap af storfurste ötver Finland, kungjorda sammankallande af ett utskott af Finlands ständer till öfverläggning om landets angelägenheter. Om denna händelse också icke är af någon särdeles betydeise för det politiska tillståndet inom Europa i allmänhet, så är denfdock ett tidens tecken, äfven den; och om den också af andra folk skall upptagas utan något särdeles intresse, så har den dock hos oss svenskar anspråk på att betraktas med uppmärksamhet. Den är den vigtigaste politiska underrättelse, som vi emottagit från Finland, alltsedan vi för femtioett år tillbaka derifrån emottogo den underrättelsen att Finland icke mera var vårt. De jomständigheter och de tilldragelser, som föranledde denna skiljsmessa mellan Sveriges och Finlands folk etter sex och ett halft sekels trofast sammanvaro, äro allmänt kända, och likaså de bragder, som utfördes för att hindra de gamla banden att sönderslitas. Kring dem har skaldens sång lindat en oförganglig lager, och få händelser i Sveriges historia äro allmännare kända än de. Dessa bedrifter voro dock förgätves utförda. Finnarnes kraft att försvara sitt land och sitt gamla fosterbrödraförbund tog slut, och likaså Sveriges att bjelpa dem. Finland var i ryske kejsarens våld, och hvarken finnarne eller Sverige voro istånd att återtaga det. Man vartvungen att kapitulera. Sverige och finnarne gjorde hvardera sin kapitulation skildt. Sverige gjorde gin genom freden i Fredrikshamn. Ryssland beviljade fred mot det att Sverige afstod Finland. Finnarne gjorde sin genom Borgå landtdag. Finnarne erkände ryske kejsaren och hans efterträdare såsom sina regenter, samt gingo in på en annexering med ryska riket mot det att ryske kejsaren erkände deras från Sverige ärfda samhällsskick och de konstitutionela förhållanden, som de haft under sin förening med Sverige. På den förra af dessa öfverenskommelser grundar sig Sveriges och Rysslands folksrättsliga förhållanden till hvarandra sedan den tiden; på den senare grundar sig Finlands nuvarande rättsliga förhållanden till Ryssland och dess monark. Ingendera af dessa öfverenskommelser var fullt frivillig. Men sådana öfverenskommelser äro ju icke heller kapitulationer i allmänhet; hvardera parten går in på, hvad han tror avt i annat fall kan aftvingas honom mot hans vilja. Hvad freden i Fredrikshamn beträffar, så kunde Ryssland icke gerna med våld tilltvinga sig mera, än den derigenom erhöll, och det är derföre klart, hvarföre det gick in på de vilkor, som deri innehållas. Men angående den kapitulation, som Ryssland beviljade finska folket, och som fastställdes å landtdagen i Borgå, är detta icke fallet. Ryssland hade obestridligen makt att föreskrifva