Göteborgsposten – 1 maj 1861, sida 1

försvunno, för att lemna rum åt den nyfödda dagen med dess eldblickar. Marken antog en gråaktig färgton och en lätt dimma sväfvade öfver jordens yta, höljande sin slöja om trädens bladverk. Inuti vagnskuren fortforo Gorain och Gervais att utstöta dofva klagorop. Medan Jean vakade öfver hästarne och postiljonen, som bäst svor öfver Fouch, klättrade denne senare och Brune upp på vagnen. — Om vi skulle låta dem ligga qvar dernere? sade studenten och stannade. —Nej, genmälde Fouch, hvars skarpsinne tycktes ökas genom hindren; låt oss tvärtom draga fram dem. De skola vara oss till nytta; ni skall få se bara. Låt oss öfvertyga oss om att ingen utaf dem är sårad! Det är hufvudsaken. För min del kan jag ej se någon olycka deri, sade Brune och ryckte på axlarne. — Det skulle vara högst illa, om de ej kunna följa oss vidare. Ni skall få se, säger jag blott. VIII Posthuset. När vagnsaxeln gick sönder, sutto de båda borgarena försänkta i den djupaste sömn. Den starka stöten hade plötsligt åter väckt upp dem;