Göteborgsposten – 1 maj 1861, sida 1

mm ————— —— — —-W-2m.zi —.z—-—.nnjnmm2m mm mmmme alldeles förhastat sig. Vår regering kan icke gerna misstycka eller på något sätt vilja hin dra en så allmänt erkänd god sak och så fo sterländsk, och det är dessutom mången, som vet att hans majestät konungen särskilt anser den stora frågan med allt välbehag. Men — ordning och billighet i allt. Innan skarp. skytteföreningarne visat huruvida de vilja ställa sig under Kongl. Maj:t kommando, när fara är å farde, och således vara en verklig och erkänd del af fäderneslandets försvar, eller blott blifva enskilda skjutoch exercisöfningssällskap, — innan dess kan ingenting sägas emot beslutet att icke utlåna gevären, hvilka, huru gamla och obetydliga som helst, likväl äro statens egendom och således icke kunna af regeringen användas apnat än för statens behof. Så snart skarpskytteföreningarne framvisat sina stadgar och då i dem ingenting emot allmän lag och ordning förekommit, och så snart de derjemte förklarat sig vilja ingå på de förbindelser, som utgöra första kategorien i den kungliga kungörelsen, då skola de utan tvifvel erhålla både till låns och till skänks så många gamla gevär som äro att tillgå, och vi tro attregeringen allt framgent, såvida skarpskytteföreningarna visa sig derat förtjenta, skall uppmuntra och gynna dem både synnerligen och nådeligen. Det lilla hän och den smula gyckel, som en viss gammal militäranda vill utblåsa öfver folkbeväpningen, har icke nu någonstädes vunnit gehör och sedermera skall det blifva en omöjlighet för de onda ögonen och de förargliga minerna att någonsin existera; skarpskyttarne skola dräpa dem endast med en — skrattsalfva. Några korporalskaper i hufvudstaden sägas genom flitig öfning och entusiasm redan vara så skickliga att de i exercis och fäktning kunna mäta sig med hvilken gammal trupp som helst. Det troddes i början att en och annar skulle tröttna vid soldatlifvet och taga sin Matts ur skolan, men en sådan händelse har icke försports. Tvärtom har ifvern dagligen tillväxt och allvaret och nitet hos instruktörerna samt fliten och den goda disciplinen hos rekryterna omtalas alltjemt såsom långt öfver vanligheten märkliga. Öfningarne, ehuru mödosamma, betraktas af alla som ett nöje och under sådana förhållanden har man ju rätt att hoppas på mycken framgång. Det har i de flesta tidningar blifvit skarpt klandradt, att lektor Fåbreus föredrogs notarien Ljungberg vid tillsättandet af sekreteraresysslan inom statistiska byrån. Ljungberg, säger man, har utgifvit ett stort statistiskt arbete och det i sällskap med den store Agardb; han har lefvat för sin sak och han lär tillochmed sjelf förklarat att ingen annan än han sjelf i vårt land förstår sig på statistiken. Fåhreus är känd för skicklighet i allmänhet, men har inga bekanta statistiska meriter. Det är ju befängdt. Och chefen har gjort detta, eller regeringen — hur kan man bära sig åt så orättvist? Tillåt oss reservationsvis anföra följande: Agardhs vinge har