Göteborgsposten – 30 april 1861, sida 1

— Vågar du fråga det? svarade baronen. — Detta barn är ditt, olyckliga! sade chevaliern med en förkrossande åtbörd. — Mitt? skrek Laura och närmade sig grafven. Är detta barn mitt? upprepade hon och förde handen till pannan, likväl mindre för att föra undan de långa lockar, som föllo ned öfver hennes ansigte, än med en åtbörd som är så egen för de menniskor, hvilkas förnuft är nära att omtöcknas. Mitt barn? Jag har således ett barn? Om detta var en komedi, var den ock så väl spelad, att baronen och chevaliern vexlade en blick, hvars dystra eld undanträngdes af en ljusglimt af tvifvel. — Min gud! utbrast Noöl, hon blir vansinnig! Han störtade dervid på knä för den olyckliga qvinnans fötter och utropade med de mest patetiska åtbörder: -Min fröken! förlåt mig! Jag är en usling, men mitt första brott är, att hafva vågat älska er; er, som är så vidt skiljd från mig! Af medlidande, nedtryck mig icke! Om ni visste allt hvad jag lidit, innan jag fattade mitt beslut, att uppenbara sanningen! Om ni visste ... — Nog! afbröt chevaliern med en åtbörd af vämjelse. Men Laura hade lutat sig ned öfver Noäl.