Göteborgsposten – 30 april 1861, sida 1

— Hvad är det ni säger? yttrade hon med skälfvande stämma. Hvad betyda edra ord? — Denne man påminner er om den skamliga passion ni delat! utbrast baronen. — Jag! sade Laura. Jag älska denne man ? Det är då han som anklagar mig? — Ahl! utropade chevaliern vredgad, upphör med denna ovärdiga komedi! Se här er make och se der liket af ert barn! Laura utsträckte händerna och betraktade efter hvarandra Noöl, baronen och chevaliern. — Ol! j förolämpen mig! sade hon. De båda ädlingarne sprutto till. Dessa enkla ord hade uttalats af Laura med en ton, hvari låg på en gång högdragenhet, vrede och förödmjukelse, de hade åtföljts af en så stolt åtbörd och så förkrossande blick, att baronen och markisen genast skyndade fram till den unga flickan. — Sanningen! utropade de. Sanningen, Laura! af nåd! dölj för oss ingenting! — Ja! tillade Noöl med bedjande stämma. Tillstå allt, min fröken, likasom jag sjelf bekänt allt . .. — Du, eländige! utropade Laura och stötte tillbaka sina bröder, för att kunna riktigt beherrska den framför henne knäböjande Noäl. Är det då du som vågar... En häftig svordom afbröt Fouch; en stark stöt skakade vagnen, hvars korg vacklade på sina