Göteborgsposten – 29 april 1861, sida 1

krigiskt afseende öfverträffar kanske hvarje annan i Amerika. Detta käcka slågte skulle haftva varit fruktansvärda fiender för regeringen i Washington, ifall det beslutat sig f för skiljsmessa, och deras tillträde till den södra kontederationen skulle hafva medlört till denna en betydlig rikedom, som vid dess skattkammares nuvarande tillstånd säkert varit at mycken nytta. Men ehuru gränsstaterna, åtminstone ulls vidare, hålla fast vid den gamla unionen, så intaga de separerade staterna likväl en utmavande hållning. Dessa sju stater, som hatva fullt allvar med att strida för sitt obervende, hafva redan uppstållt en armåe, hvars like de tjugusju andra staterna ännu knappt lyckats tå bop. Etter alla berättelser tyckas de södra staternas trupper vara talrika, väl disciplinerade och särdeles ifriga. Det har i lång ud varit svärt att hindra Charleston regimenterna att verkställa det anfall på Sumter-lästet som nu sluthgen dock har inträffat. Det är derfore uppenvart att skola de separerade staterna komina, att ske utan ett motstånd gitva efter, så skall det icke komma som det skall fordra krattigt och hårdt våld för att besegra. Act det nu skedda utbrottet af kriget är en foljd af den nuvarande presidentens och hans kabinewts foga statsmannaaktiga politik, kan ej gerna bewitlas. Så vidt man kan doma af de nakna underrättelser, vi hivtills erhallit om denna händelse, är det visserligen de kontedererade sydstaternas trupper, som begynt kriget och gjort det första anfallet. Men nägon annan auledning till detta antall kan dock icke törefinnas, än avt mr Lincoln sist och slutligen beslutat att försöka eu betvingande al dessa stater. Mr Lincoln och hans paru, huru mycket de än må representera den sida af den ursprungliga frågan emellan de norra och södra staterna, hvilken man måste skänka sin sympati, har dock visat en synnerlg brist på förmåga att betrakta sakerna och stallningarne frän en verkligen politisk synpunkt. Då mr Buchanan offenthggjorde sit vlyckliga budskap --ett dokument, som man kanske i visst afseende kan tillskrifva, att Syd-Carolinas secession efterföljdes af sex andra staters -— uppretades republikanernes och i allmänhet nordens opinion så hättigt emot detsamma, av mr Lincoln fann, eller inbillade sig att det var nödvandigt att förpligta sig tll en rakt motsatt poliuk. Under hela sim resa från vestern uttalade han oförsigtigt dessa opinioner, och då han ankom till Washington, hade han genom dessa uttalanden bundit sig att äatertaga de unionen tillhöriga fästena inom de secederade staterna samt att icke erkänna deras separation från unionen. Att det blet svårt att utföra denna politik, kunna vi finna af det långa dröjsmål, som egt rum. Man trodde, att i det ögonblick mr Lincoln blef installerad, ett beslut 1 denna riktning skulle fattas. Men så skedde icke. Under en hel månads tid har presidenten och hans kabinett hållit på att debattera, och det säg en tid ut som om de praktiska svårigheterna skulle tvinga detsamma och dess parti, att antaga en politik, som de icke at egen statsmannainsigt kunnat komma till. Men äfven detta skulle icke komma att ske. I början af denna månad lärer dock Lincoln slutligen beslutat sig att försöka en betvingningspolitik. En flotta — —L