Göteborgsposten – 27 april 1861, sida 1

delanden till ersättning äro högst intressanta. De innehålla förnämligast berävtelsen om författarens lelnad såsom taskspelare och de olika förhållanden, med hvilka han såsom sådan kom 1 beröring. wobert Houdin föddes i Blois år 1805. Hans fader var urmakare och ehuru han var en skicklig man i sitt yrke, var han dock så litet tillfredsställd med de inkomster detsamma lemnade, att han ansag det för sin pligt att inleda sonen på en annan lefnadsbana. Men Robert hade en afgjord fallenhet för det mekaniska, just icke det slag af mekaniken, som har anlagt jernvägar och tunnelar o. m. s., utan för sinnrika kombinationer af urverk. Redan som liten gosse hade han förvärfvat sig sina skolkamraters beundran genom en vattenkonst, hvars rör utgjordes af pennor och hvars pumpverk drets af ett tämdt möss. Oaktadt allt detta fasthöll fadren sitt beslut samt anställde den uppvexande sonen hos en notarie. Han förmådde honom till och med genom milda förmaningar och öfvertalande att lemna bort mekaniken. Men hvad. ens natur söker och dritver till, det finner man också vanligtvis, derföre att man har öga tör detsamma och griper tag i ullfället; och att man har funnit det, det kallar man sedan för ödet eller tilltälligheten. Odet bragte Robert i beröring med tolk, som sysselsatte sig något med jonglörkonster, men han öfverträffade snart sina lärare och uppnådde bland annat en stor färdighet i att kasta kulor. Att han dock ötvergaf både dessa jongloröfningar och sitt yrke hos notarien var ödets skull, och man måste erkänna att det visade sig som ett sannskyldigt öde, godtyckligt och våldsamt. Han hade med notariens familj besökt en fest och de kommo for sent hem; middagsmaten hade blifvit halft forderfvad, men man åt med stor aptit, och Rubert tog i synnerhet för sig af en rätt, som i flera timmars tid hade stått i ett kopparkäril. Följden deraf var en förgiftning samt en fullkomhg skakning af rervsystemet. Under ett hättigt anfall sprang Robert upp ur sängen och bort längs landsvägen, tills han slutligen alldeles medvetslös föll omkull. Då han vaknade befann han sig i ett rörligt rum; det var rullkomligen en sängkammare med alla beqvämligheter, tillochmed med någon elegans; men det rörde sig. Det var nemligen en vagn, som en kringresande magiker hade inrättat åt sig; Robert hade från landsvägen blifvit upptagen samt i flere veckors tid på det ömmaste vårdad deri och hade rest många mil i densamma. Namnet på denna menniskovänliga magiker, med hvilken Robert på detta besynnerliga sätt komi beröring — eller det namn, under hvilket han reste omkring, var Torrini. Denne mans tidigare lefnadshändelser hade varit högst romantiska och gripande. Han var son till en grefve de Grisy, som stupat d. 10:de Aug. under försvaret at Ludvig XVI, då folket stormade Tuilerierna. Med de qvarlefvor af sin förmögenhet, som han i hast kunde hopsamla, hade den unga gretven flyktat till Italien, der han studerat medicin samt nedsatt sig såsom läkare i Florens. Här blef han bekant och vän med en annan läkare, en tysk vid namn Zilberman, hvilken någon tid efteråt blef skjuten i en duell, som blifvit föroe ss ST om