Göteborgsposten – 26 april 1861, sida 1

garikets bildande, nationaliteten något, som visar sig vara af ganska praktisk betydelse i Europas nuvarande förhållanden. På samma sätt var det med frihandeln. Den betraktades länge som en utopi, som var omöjlig under verldens existerande förhållanden, och dock var den bestämd att införas i verkligheten at verldens mest praktiska folks mest praktiska statsman, sir Robert Peel. Gränsen mellan utopier och fullt samt omedelbart praktiska frågor kan derföre ofta vara svår att med bestämdhet uppdraga, och det må derföre vara en publicist förlåtet om han någon gång från dagens löpande frågor låter locka sig in på andra, hvars praktiska sammanhang med ögonblickets bestående förhållanden kan synas något problematiskt. En sådan fråga är frågan om tullens afskaffande såsom beskattningsmedel. I intet land i hela verlden finnes det en enda menniska, som skulle kunna tänka på att för en lagstiftande auktoritet föreslå en sådan åtgärd. Så sammanväxt med hela vårt samhällslit och en så oumbärlig beskattningskälla synes tullen vara. Att begynna att diskutera en sådan sak synes dertöre visserligen vara utopistiskt. Men det finnes dock tecken, hvilka synas oss häntyda på, att denna fråga möjligtvis om icke så alltför läng tid skall kunna komma att bhfva en fråga af äfven praktisk betydelse. Vi hafva sett inkomstskatten i England alltmer antaga karakteren af en permanent skatt för att tillåta lindring i tullbeskattningen, vi hafva sett hurn Londons kopmän nyligen framhållit olägenheterna af det uppbördssätt, som mr Gladstones pennyskatt gjort nödvändiga, olägenheter, som mer eller mindre synas oss vidlåda ätven tullbeskattningen, vi hafva slutligen sett en samling af Belgiens mest framstående nationalekonomer oftentligen diskutera tullbeskattningens afskaffande samt endast vara oense om det lämpligaste beskattningssåttet att sätta i stället. Vi erkänna gerna, att allt detta är obetydligheter, om man så vill, men ätven ett halmsträås riktning kan utvisa, åt hvad håll vinden blåser. Problemet af en stats beskattning är kanske det allra svåraste af politikens alla problemer. Atminstone har det ända hittills törblifvit olöst. Alla staters skatter bero hittills i allmänhet på gammal fortärfd praxis, utan att man kunnat uppställa någon förnuttig teori derför. Då man först begynner att tänka öfver detta ämne, träder dock genast principen om skattens fördelning på medborgarene i förhållande till deras inkomster sjelfmant för hvars och ens sinne nästan med ett axioms öfverbevisande kraft. Det torde knappast finnas någon, som egnat någon del af sina tankar åt beskattningsprincipernas begrundande, som icke först i början varit anhängare af denna sats och velat uppställa den såsom all beskattningsteoris grundval. Ju närmare man dock betraktar denna grundval dess större vanskligheter begynner den att förete för upplörandet af en ordentlig byggnad derpå. Först begynner det att visa