Göteborgsposten – 25 april 1861, sida 1

genast med stenkastning, och de som befunn sig i det, markisens son, M. Enoch och ei doktor vid namn Chalubinski, skadades me eller mindre. Order gafs då åt några sqva droner beridna gensdarmer och kosakker at anfalla med dragna sablar. De gjorde detw och sårade många; men hopen ville doc icke röra på sig. Då gafs befallning åt in fanteriet att gifva eld. Scenen hade någo storartadt sublimt i sig. Män och qvinno ställde sig framför de färdigriktade musköter na och upprepade kommandoorden : Gif eld Mödrar lyftade upp sina små barn och åter skallade ropet Gif eld. Det var någonting förfärande uti denna utmaning af döden. Der på följde trenne smattrande salvor tätt pi hvarandra. Det bestämda antalet af de dod: och sårade skall kanske aldrig blifva kändt Vicekonungen uppger i ett officielt tillkänna gifvande, som offentligjordes dagen derpå at 10 dödades och 108 sårades; men de vorc mycket, mycket flere. Liken bemäktigade man sig genast och många sårade likaså, sam släpade dem till kastellets borggård. Då ho pen för att söka skydd drog sig ini de när mast belägna gatorna möttes och anfölls den der åter af andra trupper. På en punkt blej den inspärrad mellan tvenne truppmassor samt föll då på kuä och begynte att upp: stämma en hymn, men äfven i denna ställning blef den beskjuten. I ögonblickets uppretning blefvo tvenne soldater dödade och några sårade. Tvenne unga studenter, som voro intima vänner, befunno sig bland de främsta i hopen. Den ene af dem föoll död för en motstående soldats kula. Vännen grep genast bajonetten från soldaten och dödade honom på fläcken. Småningom skingrades hopen, och gatorna rensades af kosakkpatruller. Under tiden hade regemente efter regemente af infanterisoldater till åtlydnad af signalerna marcherat upp i staden och intogo under vapen alla torg och öppna platser. Natten sjönk ned öfver Warschau som öfver er stad hvilken var besatt af en fiendtlig arne men icke skyddad af sin egen fredliga, borgerliga regering. Sådana voro Måndagens, d. 8 Aprils händelser. Under natten begaf sig polisen, ledsagad af trupper, genom staden till alla hus, der man kunde förmoda att det skulle finnas döda eller sårade, samt bortförde dem till citadellet. Sålunda beröfvade man de gråtande qvinnorna deras enda tröst, den att få vårda sina sjuka och bära sina döda till grafven. Att bortföra de döda, det må dock så vara, men att göra det med de sårade, det var omenskligt. Trupperna bivuakerade öfver natten på de ställen de intagit under qvällen, och nästa morgon erbjöd staden bilden af ett stort läger. Patruller tågade ständigt genom gatorna och kommissariatvagnar med föda för trupperna, åtföljda af väpnad eskort, sågos röra sig mellan de skilda positionerna. Under dagen var sinnesstämningen högst uppretad, men ledde lyckligtvis dock icke till några allvarligare oroligheter. Hopar af män och