Göteborgsposten – 22 april 1861, sida 1

Den unge mannen n skyndade härvid att öppna dörren. Som gasen då ännu icke var känd och oljan var mycket dyr, brukade husegarne icke upplysa det inre af sina hus. Då aftonen inbröt, höljdes äfven trappan i ett fullkomligt mörker, och de, som ville värna sig mot faran att bryta halsen af sig genom att trampa miste eller släppa repet, som lopp längs muren, brukade derföre tända den vaxstapel, som hvarje borgare vanligen bar hos sig i fickan. Jean kunde derföre i mörkret icke urskilja någonting, men stegen i trappan hördes nu tydligare än förut. — Är det ni, hr Brune? Är det du, Nicolas? frågade färgaregossen och sträckte ännu mera fram hufvudet. En djup suck svarade honom, men denna suck innebar hvarken klagan eller sorg, utan snarare andtäppa. —Min bästa herre, som talar deruppe, ljöd on något klagande stämma, skulle ni icke kunna lysa oss litet? Hvarken jag eller min kamrat ha den minsta vaxbit i fickorna, och vi veta ej mera hvar vi äro. — Vänta! svarade Jean. — Han vände tillbaka in i kammaren och tog ett ljus, som han bar ut på svalen. — Uff! återtog samma röst, stor tack!...