Göteborgsposten – 20 april 1861, sida 1

gården, medan vi vänta på den strålande stjernans uppgång. Utan att synas bry sig det ringaste om den mer än kyliga mine, hvarmed grefven de Sommes emottog honom, stack Camparini sin arm under vännens och drog honom hastigt bort med sig till en allå. — Det var öfverenskommet, sade grefven sakta, att du aldrig skulle sätta foten inom detta hotell och att ingen skulle komma hit, för att fråga efter mig. — Det är möjligt, svarade Camparini; men tiderna äro förändrade. Saint-Jean, kammartjenare hos rådsherren de Niorres, kunde verkligen icke, utan att uppväcka misstankar, komma bit, för att tala med grefve de Sommes; men den illustre markis Camparini är af bästa verld och har tillträde öfverallt. Skall hon icke dessutom bli min svärdotter en dag, den sköna, och... — Tala saktare! afbröt hastigt grefven och såg sig förskräckt omkring. — Ahl! inföll Camparini, du rodnar för din far, tror jag? Morbleu! hvarföre behöfver du det? Jag har en förträfflig genealogi! Camparinierna figurera ståtligt i alla halföns gyldene böcker. -— Är det för att säga mig det der som du kommit hit? frågade grefven.