Göteborgsposten – 19 april 1861, sida 1

om sin motståndare, i stället för att tala om hans förslag. Vi erkänna att gränsen ofta är svår att ia praxi uppdraga emellan dessa begge saker, och en tidnings personlighet har naturligtvis icke mera berättigande att vara fridlyst för den offentliga diskussionen än hvarje annan person, som uppträder offentligt, men den påpekade gränsen finnes dock obestridligen, huru vanskligt det än ofta kan vara att bestämdt uppdraga densamma. Ty tidningarnes uppgift är ju dock att försöka att öfvertyga allmänheten om de åsigter, de anse vara de riktiga, och icke att för allmänheten dissekera hvarandras personligheter. — Denna påpekade gräns tro vi att Handelstidningen i detta fall öfverskridit, då den vändt sig med klander emot andra blad derföre att de i den danska frågan anslutit sig till en viss åsigt, utan att dock försöka att uppvisa det oriktiga i deras åsigter. Vare dock dermed huru som helst, vi bestrida icke Handelstidningens fulla rätt att så göra; vi betvifia endast om ett sådant åtgörande på något sätt tjenat att gora den danska frågan klarare för den svenska allmänheten. Bland de svenska blad, som intagit den af Handelstidningen klandrade ställningen, att uttala ett ogillande af den nuvarande danska ministerens senaste förfaringssätt, äro äfven vi ett, och som vi stå Handelstidningen närmast i afseende å orten, om också icke i afseende å åsigterna, så anse vi oss äfven först böra upptaga den utkastade handsken, samt försöka att bemöta dess framställningar. Hela frågan hvälfver sig kring och beror på besvarandet af tvenne skilda frågor. Den törsta är den, hvilket slutmål Danmark bör ställa för sig i afseende å sitt förhållande till Tyskland. På denna hafva vi, jemte ett stort parti inom Danmark, afgifvet svaret: Holsteins och Lauenburgs fullkomliga afskiljande från Danmark och Eiderns antagande såsom det danska rikets gräns mot söder; och denna åeigt hafva vi försökt att understödja med, såsom oss synes, bindande skäl. — Den andra frågan åter är den: eftersträfvar den nuvarande danske ministeren detta mål, och har den vidtagit de åtgärder, som bäst och säkrast samt med minsta uppoffring har utsigt att leda till detta mål? Denna fråga hafva vi, återigen i likhet med ett stort parti i Danmark, besvarat derhän, att det senare icke tyckes vara fallet, och att man derföre äfven bar ganska mycket skäl att betvifla det förra. På riktigheten eller oriktigheten af dessa svar på de begge frågorna, beror helt och hållet rättmätigheten eller orättmätigheten al det ogillande vi uttalat öfver den nuvarande danska regeringens förfaringssätt. Man måste antingen bestrida att eiderpolitiken är riktig, eller påstå att den danska ministörens politik i grunden dock är eiderdansk, för att påstå, att ett sådant ogillande är oberättigadt. Handelstidningen har dock gjort intetdera. Den bestrider icke — åtminstone icke öppet — eiderprogrammets riktighet, och ännu mindre tyckes den vilja påyrka, att det ue EEE RARE