Göteborgsposten – 13 april 1861, sida 1

alla dess vanor. Man såg att en person, som egde mycket af dess metaller, var hvad man kallade rik, och utan att reflektera noggrannare ötver saken uppfattade man derföre rikedomen såsom liktydig med besittningen at dessa metaller. Utgående från denna uppfattning, uppställde man åtskilliga satser angående rikedomens förökning och förminskning, hvilka hufvudsakligen gingo ut derpå, att bergverksdrift och handel voro det enda som inverkade på densamma, emedan det endast var genom dessa, som menniskan kunde förskaffa sig de ädla metallerna. På dessa åsigter var det som läran om den såkallade handelsbalansen ochj den derpå grundade merkantilpolitiken stodde sig. Ju strängare man dock drog konseyvenserna ur det antagande om rikedomen, från hvilket man utgått, dess mer leddes man till slutsatser som stodo i strid med den vanliga föreställningen om rikedom. Man leddes till samma konklusioner som funnos framställda i den gamla sagan om konung Midas, som af gudarne enligt sin önskan blifvit förlänad med den egenskapen att allt som han vidrörde forvandlade sig till guld, och som tillfölje deraf måste dö af svält. Men en person sor måste lida hunger fann man att man icke kunde anse för rik ätven om han var omgitven af guld. Man såg sålunda att det fanns en strid emellan den definition, man uppställt för rikedomen, och det man derigenom velat uttrycka. Man leddes derföre att närmare begrunda detta begrepp. — Man ändrade då sina åsigter och sade: nej, det är icke guldet och siltret, som sjelf-: va äro rikedom, de äro biott medel att förvärfva sådan, men rikedomen sjelf är alla de saker, som tjena att tillfredsställa menniskans behofver. I stället för att fatta rikedomen såsom en enda bestämd vara, de ädla metallerna, begynte man då att fatta den såsom sammanfattningen af alla möjliga slags varor af en viss beskaffenhet, den att tillfredsställa behofver. Ur denna nppfattning framgick återigen andra satser om de förhållanden som inverka på rikedomen, bland hvilka den förnämsta var den att endast de som producerade varor, förökade rikedomen, under det att de, som icke gjorde det, genom sin konsumtion förminskade densamma. Detta var satsen om skilnaden mellan de så kallade närande och tärande klasserna i samhället. I början ville man icke såsom närande erkänna andra än de, hvilka, såsom jordbrukarene, bergsmänner och dylika, omedelbart ur naturens sköte framdrogv nyttiga ämnen, emedan handtverkarne och andra säådane personer endast ombildade de ämnen, som de förra producerat. Men snart insåg man att de senares förhållande i afseonde å rikedomens förökning var detsamma som de förras, emedan dock ingendera kunde göra annat an att genom sill arbete bidraga att gifva materien en annan form och beskaffenhet, som gjorde den mera duglig att tillfredsställa menniskans behofver. På samma sätt som bergverkaren genom sitt arbete förvandlade malmen till metall, så förvandlade smeden denna genom sitt arbete till metallsaker; och på samma sätt som jordbrukaren förvandlade jordens och luftens beständsdelar till säd, så förvandlade bagaren säden till bröd. Genom detta hade man sålunda kommit till ungefär