Göteborgsposten – 12 april 1861, sida 1

ras ögonbryn och ögonhår... hettan var nära att qväfva dem. Markisen, hvars kropp var betäckt med hiskliga brännsår, utstötte ett skri af smärta och föll omkull... — Charles! utropade vicomten med en ton af den djupaste förtviflan. Glömsk af sin egen fara, tog Renneville sin väns kropp i sina armar och rusade med sin dyrbara börda genom lågorna. Trappan, som var af marmor, hade motstått elden och genom ett öppet fönster inströmmade friskare luft, som återkallade den unge mannen till sans . .. Ropen utifrån ljödo nu starkare: man hörde arbetarnes skrik och deras ledares befallningar. Men om trappan undgått elden, hade deremot vestibulen, der trappan slutade, blifvit lågornas rof. Ingen möjlighet fanns mera att komma ut. De båda unga männen tänkte för öfrigt icke på att gå ned. De ville undersöka öfre våningen. Och det var verkligen der, efter hvad läsaren torde minnas, som de båda unga flickornas rum voro belägna; men äfven der reste sig emot dem en riktig eldmur.