Göteborgsposten – 12 april 1861, sida 1

ning; men de ville åtminstone dö bredvid deras lik, som de af hela sin själ älskade. De måste kämpa mot elden och i denna sammanstörtande boning söka reda på det rum, der de unga flickorna kunde vara. De skulle söka undvika döden, tills hvarje hopp försvunnit . . och döden var der, överhängande, oundviklig. Markisen och vicomten vexlade en blick med hvarandra. — Vi äro förlorade! sade den förre kallt. Vi skola aldrig kunna hinna fram till trappan. Våra kläder skola brinna upp, då vi bryta oss fram genom lågorna. — Vänta! sade vicomten. Han lemnade nu sin kamrat i korridoren och rusade in i m:me de Nohans rum. Vändande bort sina ögon från den arma qvinnans redan nästan alldeles uppbrända kropp, ryckte han till sig ur sängen ett yllestycke, slet ill sig ett stycke af mattan, hvilket ännu icke nåtts af elden och kastade till markisen dessa osäkra skyddsmedel mot elden. De båda unga männen svepte hårdt in sig dessa improviserade ytterplagg och ilade derefter in bland lågorna... Golfvet gisnade under deras fötter... eldlammorna slogo omkring dem . .. och svedde de