Göteborgsposten – 11 april 1861, sida 1

före, i enlighet med orderna. På slaget kl 12, lossades tvenne karteschskott från vår: batterier mot Don Blasco, men hunno e fram. Trenne andra svarade från detta fäste och då kunde jag, till min stora förlustelse se de neapolitanska soldaterna löpa bort och ramla öfver hvarandra i sin ifver efter att få komma in i kapunieren. De nästa skotter träffade midti citadellet, och från samma stunc voro alla dettas batterier öfvergifna — ingen enda soldat syntes till. Bomber, granater kulor regnade som hagel; det var ett stän. digt hvinande och hvarenda minut kommo stycken af murar och jordarbeten flygande : luften, men hela tiden svarade ej ett enda skott! I rättan tid kommo trenne fregatter inångande och utförde den beryktadefAnconavalsen; men intet svar. Så småningom stodo barackerna och husen i citadellet i lågor, hvilka ytterligare närdes af stormen, deretter fattade ett granatmagasin eld och sprang i luften under ett förfärligt brak, men jag satt hela tiden vid mitt fönster och njöt af denna anblick. Aldrig har ett sådant fyrverkeri gifvits, skada blott att det gafs vid dagsljus, och de goda messinaboerna, som trängdes vid hamnen, gestikulerade och smädade med alla slags miner citadellet, alldeles som lazzaronerna i Neapel göra med Vesuvius, när de stå på bryggan bakom statyn (en staty af S:t Januarius med handen lyftad rakt mot berget). KL. half 5 kom en hvit flagga upp, men så lågt nere att hvarken flottan elier batterierna kunde se henne, derefter hissades åter en anannan upp, hvilken stormen flög bort med, och så hängdes sju stycken ut på en gång, fyra på San Salvatore, mot hvilken plats intet enda skott blifvit riktadt! Då upphörde bombardementet och några officerare kommo ut, för att begära vapenhvila och förfråga sig om vilkoren för en möjlig kapitulation. Generalen svarade, att de ej erhölle någondera, emedan de icke allenast voro rebeller, utan äfven fega skurkar, och måste gifva sig på nåd eller onåd; han gaf dem likväl tid att besinna sig till kl. 10, men dessförinnan var hela affären till ända, och redan kl. 6 hade amiral Persano styrt in i hamnen under fanfarmusik och höga lefverop. Detta var det skymfliga och komiska slutet på den neapolitanska armeen såsom sådan, hvilken förorsakade de italienska officerarne såväl förar-. gelse som munterhet, och, för att göra farsen. komplett, befunnos åtta vara lätt sårade, under det två rapporterades såsom döda; men det visade sig sedan, att de blott drunknat. Ni skulle höra don Eurique sjelf omtala, huru han satte sig i besittning af citadellet, huru der funnos 100 skrikande qvinnor och 1,400 nästan ihjälskrämda barn, som trodde att han skulle äta upp dem, och huru Fergola, som ir gammal och har osäkra ben, fölli sjön och måste fiskas upp, och huru han sjelf frågade en af generalerna, hvarför de icke skjutit,! vartill fången svarade, att han trodde de! sjort det, och slutade med den bekännelsen, aut han vid första skottet flytt undan till ka