Göteborgsposten – 11 april 1861, sida 1

— Jag? — Till spelet! ljöd en röst inifrån salongen. — Här äro vi, monseigneur! svarade markisen och tog ett steg framåt. Derpå hviskade han, lutad mot grefven, som han förde sakta framför sig: — Till verket! Vi måste precist kl. 12 i natt vara i hotel de Niorres trädgård; betänk att det svåraste stängslet, som ännu skiljer oss från lyckan och rikedomen, måste falla redan denna natt under våra egna ögon. De båda männen inträdde i salongen. Markisen syntes ej det ringaste upprörd och han närmade sig spelbordet, kring hvilket gästerna redan tagit plats, med denna verldsmannens otvungenhet, som visar att han med smak gerna skall förlora de ansenligaste summor. Grefven gjorde ett slag genom rummet, för att återkomma från det förfärliga känslotillstånd, hvari det nyss förda samtalet försatt bonom. — Son till galerernas konung! mumlade han ofrivilligt och slungade en flammande blick på signor Camparini.