Göteborgsposten – 9 april 1861, sida 1

0 lade vid hans fötter och den apa, som grinade på karmen af hans stol, allt detta utgjorde fö några veckor gängse samtalsämnen för lon donerbefolkningen. Under tiden undvek har Isjelf med en stolt tillbakadragenhet, som upp. lväckte ännu mera nyfikenhet, att göra sig till föremål för publikens skådelystnad. Har Ibegaf sig till teatern; men så snart har Imärkte att parterren, logerna och galleriet Ihade sina ögon fästade, icke på skådespelet utan på honom, så drog han sig undan till en bakre plats, der han af sin omgifning skydIdades för alla nyfikna blickar. Han beskåIdade ett sammanträde af öfverhuset från et undanskymdt ställe, hvarifrån han icke sjel Ikunde blifva sedd. Han hörde med stort intresse konungens bifall meddelas till en bill, som anslog åt kronan femtonhundradetusen :s inkomst af en jord-beskattning, och hörde med förvåning, att denna summa, ehuru hälften större än hela den inkomst, han kunde pressa från befolkningen i det omätliga rike, öfver hvilket han var en absolut herrskare, blott var en obetydlig del af hvad Englands foik frivilligt beviljade sin konstitutionelle konung. Den engelska konungen William rättade sig med klokhet efter sin höga gästs nycker och begaf sig till Norfolk Street så obemärkt, att ingen i hela grannskapet igenkände hans majestät i den magra herrn, som ur sitt simpla åkdon steg af vid Czarens boning. Czaren besvarade hans besök med samma hemlighetsfullhet och. insläpptes i Kensington House, der konungen vistades, genom en bakport. Efteråt fick man veta, att han alldeles icke fäst sig vid de utmärkta målningar, hvarmed palatset var prydt. Men ofvanför kaminen i konungens hvardagerum var en tafla, som genom en sinnrik mekanik utvisade vindens riktning, och öfver denna inrättning var han alldeles hänryckt. Han blef snart ledsen vid sin vistelseort. Han kände sig alltför långt aflägsen från föremålen för sin nyfikenhet och allttör nära den menniskohop, för hvilken han sjelf var ett föremål för nyfikenhet. Han begaf sig derföre till Deptford. Der öfverlemnade sig Peter åt sina favoritsysselsättningar. Han seglade med en jakt hvarje dag upp och ned för floden. Hans bostad öfverfylldes af modeller till tredäckare och tvådäckare, fregatter, slupar och brännare. Den enda engelsman af rang, i hvars sällskap han tycktes finna nöje, var den excentriske amiral Caermarthen, hvars passion för sjön hade någon likhet med czarens egen, och som var fullt kompetent att afge ett omdöme öfver hvarje del af ett fartyg, ända från fören till aktern. Caermarthen blef också en stor favorit hos czaren, att han förmådde honom att medgifva införseln af en viss begränsad qvantitet tobak i Ryssland. Man hade dock skäl att förmoda att det ryska presterskapet skulle häfva upp ett allvarligt skrik emot ett sådant frångående af den gamla regeln samt ifrigt söka att fasthålla den satsen, att rökande fördömdes af