Göteborgsposten – 8 april 1861, sida 2

— Förlåt, monseigneur. Den der Roger drifver dem synbarligen in i en snara. Denna lånehandling, hans qvitto i edra händer, med begagnande af mig såsom mellanlänk, bevisar det tydligt. Lenoir hörde ej mera på agenten. Han gick af och an, ett rof för en rörelse, hvilken han endast med största möda förmådde undertrycka. Han insåg mycket väl, att någon skicklig skurk satt sig i säkerhet, genom att låta sig gå och gälla för en af polisens förnämsta agenter. Han hade bevis på denna sak och han tviflade icke mera derpå, men derföre var det ingalunda bevisadt, att icke de båda sjöofficerarne voro de egentliga anstiftarne till de begångna brotten. Alla de föregående bevisen talade ännu lika högljudt emot dem. Dessutom sysselsatte en annan och för embetsmannen ännu vigtigare sak Lenoirs tankar: nemligen den som några månadar derefter skulle förorsaka en så förfärlig skandal, under titeln: Drottningens halsband. (Tarte Y