Göteborgsposten – 8 april 1861, sida 2

der England likaledes förstärker sig. Det är vår pligt, att anföra dessa rykten, ehuru vi dock ingalunda tro på någon allvarsam brytning mellan de båda vestmakterna. Dessa ha dock inbillade olika intressen i Orienten, men man kan dock hoppas, att de skola äfven i denna punkt komma öfverens, på det ej allt det bestående må störta tillsammans inom det redan så upprörda Europa. Det kan ej gerna betviflas, att icke Napoleon vet, det hans förnämsta styrka just ligger i alliansen med England. Dessa farhågor för krig ökas än ytterligare derigenom att de officiösa franska organerna Pays och Patrie i sina spalter intagit ett nytt manifest från prins Murat, hvari han visserligen icke uttalar något direkt anspråk på Neapels tron, men inskärper sina nästan försvinnande anhängare, att Nea; els autonomi likväl vore att foredraga och otvifvelaktigt skulle gynnas af Frankrike; men på samma gång uttalar han såsom sin första uppgift, om han blefve konung, den för italienarne förhatliga planen, att ingå förbund med: påfven. Visserligen har en annan officiös fransk organ, Constitutionel, att detta manifest eller bref är at helt individuel natur och utan egentlig politisk vigt, men den en gång uppskrämda allmänheten tager det oaktadt för gifvet, att Napoleon i hemlighet gynnar Murat, huru föga öfverensstämmande med det nyligen påstådda goda förståndet mellan kejsaren och Cavour denna åsigt än kan vara. Den romerska frågan skall snart åter komma till tals inom italienska deputerade kammaren genom en med flere tusende underskrifter försedd petition, som uppmanar regeringen att anstränga sig af yttersta förmåga, för att förmå kejsar Napoleon återkalla den franska besättningen i Rom. Cavour skall ha gjort påfliga hofvet nya förslager, hvilka tyckas vara antagliga, men dock skola utan tvifvel blifva förkastade. Förslagen äro: fullständigt oberoende för påfven och oinskränkt utöfvande af den andliga makten, rättighet att låta representera sig i utlandet genom legater och en särdeles rundt tilltagen budget. Slutligen förbinder sig konungen af Italien till att blott residera i Rom, så länge parlamentssessionerna vara. Rykten ha en tid varit gängse om att en orolig och mot ett enigt Italien fiendtlig sinnesstämmning skulle vara rådande på ön Sicilien, hvilken äfven nyligen omnämnts i italienska parlamentet. Åtskilliga pålitliga korrespondenter, bl. a. äfven en till Vlndep. belge, vederlägga nu detta och säga, att de få demonstrationer, som egt rum, alldeles icke haft någon hotande karakter, utan varit sådana som vanligen åtfölja införandet af genomgripande förändringar i rätt och sed, hvilka man dock till principen billigar. I Neapel går det äfven så lugnt tillväga, som omständigheterna gerna kunna megifva. Påfven föll under gudstjensten i Sixtinska kapellet, Långfredagen, i vanmakt; anfallet har likväl icke haft några allvarligare följder. Berättelserna från Österrike äro af mycket motsägande natur. Somliga förmena att ministerkrisen ännu fortfar, andra att den är bilagd på ett sätt, som mera öfverensstämmer med magyarernas önskningar än det gynnar inrättandet af en österrikisk helstatsforfattning. Östd. Post säger tillochmed, att ungerska landtdagen fått kejserlig tillåtelse att sammanträda i Pesth i stället för Ofen, dock med det vilkor, att den öppnas i Ofen, hvilket nu säges vara bestämdt till d. 6 d:s, men sedermera förflyttas till Pesth. Huruvida ungrarne antaga detta bemedlingsförslag, är osäkert. Emellertid råder den största förvirring i Österike, marken darrar under fötterna och allt hotar att störta tillsammans, heter det i en tysk tidning. Härunder förefaller det något ironiskt, att läsa grefve Rechbergs (man