Göteborgsposten – 6 april 1861, sida 1

i ett tillstånd af moralisk öfverretning; om detta fortfar, blir jag galen... — Men, för tusan! afbröt polislöjtnanten otåligt, hvad är då fatt? — Jo, det är så, att jag, Jacquet, jag, en af edra verksammaste och klokaste agenter, det vågar jag påstå, jag har blifvit narrad, bedragen, lurad som ett verkligt nöt! Ja, monseigneur, jag rodnar af blygsel, jag darrar af harm och vrede, men det kan ej hjelpa saken! Det finnes i Paris, i sjelfva hjertat af rikets hufvudstad, ett farligt, väl organiseradt band, som hånar den förvaltning, hvari jag bar äran hafva del. Lenoir såg på Jacquet med förvåning. j — Fortsätt, sade han kort. Bevisen? — Monseigneur, återtog Jacquet, det finnes en person, som drifvit djerfheten och oförskämdheten ända derhän att göra sig till mitt andra jag. -Ert andra jag? — Ja! Det finnes för närvarande tvenne Jacquet, som båda användas af monseigneur, men dock handla i alldeles motsatta riktningar. Den ene är den, som nu talar med er och hvars pligt-. känsla ni känner. Den andre är med i ett ända hittills okändt band och låter de deri intresserade tro, att polisen står på god fot med vissa brottslingar. Ah, jag förstår nog er förvåning, monseigneur! Då jag upptäckte denna så inferna