Göteborgsposten – 6 april 1861, sida 1

hyser någon öfvertygelse, så måste den ha ett vigtigt skäl, någon orsak som ni håller dold. Under de tvenne månader ni helt särskilt 8y8selsatt er med Niorregska affären, har jag aldrig sett er tveka: de brottslige voro, enligt er åsigt liksom enligt många andras, markis dHerbois och vicomte de Renneville. Edra sista rapporter äro i detta afseende noggranna, och nu förändrar ni helt hastigt, utan synbart skäl, eder åsigt, men stödjer er icke på något annat skäl, för att motivera denna plötsliga och sällsamma förändring, än ett, som er pligt icke tillåter er dölja. Förklara er derföre tydligt, jag vill det. Jacquet tycktes, oaktadt sin vanliga köld, vara starkt upprörd, och hans mot golfvet sänkta ögon förrådde, skulle man tro, en känsla af blygsel, som beherrskade hans själ. — Monseigneur, stammade han, skona mig! — Skona er! utbrast Lenoir. Huru? hvarföre? Hvad har ni då gjort? — Monseigneur, jag är. .. vanhedrad. Lenoir ryckte på axlarne. — Inga fraser! sade han. Till saken! Tala! Hvad är det? Jacquet tycktes göra en stor ansträngning öfver sig sjelf. — Monseigneur, återtog han efter ett ögonblick, sedan tjugofyra timmar tillbaka lefver jag icke mer, kan jag gerna säga; jag befinner mig