Göteborgsposten – 5 april 1861, sida 2

Skulle hon nödgas gifva efter, har hon i hög grad komprometterat sitt eget anseende, ithy att kejsaren bestämdt förklarat landtdagen skola öppnas i Ofen, oaktadt ungrarnes begäran att få riksdagen förflyttad till Pesth. I detta fall måste regeringen förklara sig beredd på att, hvad angår Ungern, alldeles uppgifva helstatsprincipen och ingå på ungrarnes fordringar, hvilka gå ut på att åt sig erhålla särskilda finanser, en egen armå, en inför riksdagen ansvarig ministör, hvilken förhandlar direkte med kejsaren utan att stå i någon förbindelse med hans öfriga rådgifvare; kortligen, de fordra en personalunion. Den af oss redan i går meddelade underrättelsen om ministerkrisen i Wien, hvarvid det tyska elementet, nemligen v. Schmerling, skulle gifva vika, synes bekräfta, att kejsaren verkligen ansett sig för svag, att kunna motstå tryckningen från Ungern, och derföre måste kasta öfverbord helstatsförfattningen, i hvad angår Ungern. Hibners inkallande till Wien stärker än ytterligare denna åsigt och troligt är, att han redan öfvertagit v. Schmerlings plats eller fått uppdrag att kreera nya ministrar i de afträddas ställe. Det är möjligt, att ungrarne skola för denna gång låta sig nöja med dessa vigtiga medgifvanden, ty, efter allt hvad man sett, har ungerska rörelsen denna lugna och värdiga karakter, som utgör en särskild egenskap hos våra dagars revolutioner, under det deremot furstarne nu äro de, som begå sig oförsigtigt; rollerna äro i många fall ombytta mot förr. Men hvad, skall följden af dessa koncessioner bli för Österrike? Ovilja I mot regeringen trån tyska partiet, högstämda fordringar från andra förut undertryckta nationaliteter, hvilka smittats af ungrarnes exem Ett allvarligt och sannt liberalt reformerande blir regeringens enda räddning, och alla artificiela mått och steg leda endast till undergång. Det är lärorikt för öfriga regeringar att studera Österrike. Månget varnande exempel kan häraf inhemtas. Det befarade kriget med Italien har utan tvifvel mäktigt inverkat på Österrike i detta afseende. Den ställning de båda staterna nu en lång tid intagit gentemot hvarandra är i längden alldeles ohållbar, och — Garibaldi har börjat röra på sig. Han har visserligen endast rest till Turin; men han har lemnat sin ö, och skall snart konferera med sina officerare, under det man äfven berättar såsom tillförlitligt, att han sammandrager sina trogna, mångenstädes kringspridda krigskamrater. Rörelserna i europeiska Turkiet stå utom tvifvel dermed i samband. Österrike uttalar äfven öppet sin fruktan för Galizien, dit oron spridt sig från ryska Polen. Sålunda kringrändt på alla sidor, kan Österrike ej länge hålla tillsammans. Det står utan bundsförvandter. Turkiska regeringen kan ej tygla upproret i sina egna provinser, Ryssland har kastat sig in i reformer, som kräfva hela dess uppmärksamhet, och måste äfven taga sig till vara för sin Archilleshäl, Polen genom tyska elementets undertryckande nu inom österrikiska ministeren har Preussen än mera skiljts från Österrike och tyskarne skola utan tvifvel uppstämma ett skri af ve! ve! ve! öfver Österrike. Kommer så dertill den ytterliga finansnöd, hvaraf den arma monarkien lider. Allt detta gör att Österrike måste ha luft. Lyckas det för ögonblicket lugna Ungern genom en personalunion, så tror det sig nog starkt att med väpnad hand möta Italien, som ej skall gifva med sig, förrän det tillryckt sig Venetien — hvilket dock Österrike högudligen förklarat sig ej vilja på något vilkor lemna ifrån sig. Sålunda gräfver den furstliga ärelystnaden monarkiens graf. Den tomma lyxen i den glans, som den ligger i namnet: sen stat af första rangen, visar sin egen ihålighet. Bedrägliga, af maktbegär tillkomna inkräktningar visa sin egen falskhet. Sådan är, tro vi, dagens situation, och derorn, hvälfva sig tidens vigtigaste frågor, ty med Österrikes fall är reaktionens sista möjI 2 I MM OP IM