Göteborgsposten – 4 april 1861, sida 1

ett klart begrepp om de förhållanden, hvilka nu som bäst ega rum å så många andra ställen i Europa. Framför allt är ett sådant tillstånd som Roms, der detta öfvergångsstadium fortfarit så länge, att det nästan tyckes blifva permanent, obegripligt för våra föreställningar. — Der existera trenne skilda myndigheter, franska armåeens befälhafvare, påfven samt den hemliga nationalkomiteen. Den förstas myndighet stödjer sig på den militära styrkan, den sistas på folkets frivilliga lydnad, och midt emellan dem sväfvar påfvens myndighet, utan att egentligen stödja sig på någonting alls. Ur dessa egendomliga förhållanden meddela vi här nedan några drag efter en korrespondent till den danska journalen Hjemme og Ude. Han betecknar sig sjelf som medlem af den italienska nationalkomiten och hans skildring lyder som följer: Sakerna gå sin gång; det skall komma, som skall komma, och under tiden utgöra vi, nationalkomiteen, Roms egentliga polis. Vi hafva medel i händerna, att kunna träffa öfverenskommelser hvarje natt, och en obetydlig hälsning med hatten eller en vink med handen äro ofta tillräckliga, för att låta vår lösen gå vidare, och då detta icke mera förslår, hafva vi tryckta plakater, som vi anslå å väggarne. Hvar de tryckas och på hvad sätt de anslås på gathörnen, den frågan förorsakar monsignore Matteucci, den påflige polisministern, samt hans medbröder det allra största hufvudbry. Om qvällen samlas Antonelli, Matteucci, Borromeo samt de Merode, och Matteucci drager fram de långa rapporter han erhållit af sina polisagenter, och af hvilka rapporter det ytterst framgår, att de icke hafva reda på någonting. Regelbundet hvarje afton springer då de Merode upp med häftighet, och frågar huru det kommer till, att man icke tar hela nationalkomiteen tillfånga; skulden måste ligga i polisens dåliga organisation; skulle allt öfverlemnas åt honom och hans zouaver, så skulle han snart göra af med hela canazllen. Matteucci svarar med en spetsig häntydning på de påfliga zouavernas hjeltebragder, och så komma de begge monsignori i det bittraste gräl med hvarandra samt börja att säga hvarandra grofheter. Slutligen lägger den lille Antonelli sig emellan och lugnar dem begge med ett erkännande af hvarderas heliga ifver och nit, samt framställer ett eller annat godt råd. Häromdagen sade han vid ett sådant tillfälle, att han hört att en god polis, sådan som den franska, alltid stod väl med stadens lösaktiga fruntimmer; genom dem fingo de reda på många hemligheter, och man borde icke förakta dem, när det gällde kyrkans väl och ve. Dagen derpå låter kardinal Matteucci hemta ett urval af detta slags fruntimmer till sitt heliga rum. De tro att någon sbirr har angifvit dem samt att de skola skickas till spinnhuset; men kardinalen säger till dem: Flickor, vi behöfva er hjelp; hjelp oss att taga reda på nationalkomiten; ni skall få en belöning af 100 scudi samt tio års absolution. — Heliga