Göteborgsposten – 30 mars 1861, sida 1

— —— —— ve a gorillaaporna,; begifvit sig till eqvatorialtrakterna, enkom for att anställa jagt på detta farliga djurslag. Att blott for jagtnöjets skull begitva sig till Spetsbergen hade dock ingen engelsman tänkt på, ända tills lord David Kennedy och James Lamont förlidne sommar företogo sig detta vågstycke. Sina erfarenheter hatva de meddelat verlden i en af Lamont utgilven bok Seasons with the Seahorses. Deras dagbok olver jagten uppräknar blott sådana djur, som felas i vanliga jägares förteckningar: 46 hvalrossar, 88 sjökalfvar, 8 isbjörnar, 1 hvit hvalfisk och 61 renar. Jagten på hvalrossar hade för de resande varit den intressantaste. Deras första sammanträffande med detta slags villebråd skildrar Lamont i lifliga färger. Från mastkorgen hade de fått ögon på en stor hjord sådana, och jägarne stego i tvenne båtar, som voro bemannade med matroser och harpunerare. Vi hade, säger Lamont en nätt färd i lugnt och temligen isfritt vatten, och under senare hälften af densamma fingo vi glädja oss åt att höra det stora antalets af hvalrossar fnysande och gläfsande. Snart varsebletvo vi en lang rad at låga och jomna isfalt som voro betäckta af hvalrossarne. Der voro åtminstone tio sådana jemna isfält inom vår, synkrets på några ställen lågo djuren dubbelt öfver hvarandra. Vi sågo säkert öfver wehundra sådana på; en gång, men de voro skygga, och ehuru vi försökte vår lycka vid hvarje skild grupp af dem, kunde vi dock icke vid någon komma dem så nära, att vi skulle kunnat harpnnera en onda hvalross. Ehuru flere at dem såfvo, voro dock några städse i rörelse samt väckte sina sofvande kamrater genom slag med framfenorna. Den ena hopen efter den andra sprang isjön, ofta nog blott en enda sekund innan den dödande harpunen afslungades. Då så mänga äro tillsammans har man bästa utsigten att kunna nedlägga några, om man så hastigt som möjligt ror vidare i samma riktning som man observerat att de tagit vid sitt neddykande. Åro ungar med i hjorden, så simma de på det högsta så fort som båten rör sig fram samt komma äfven oftare än de äldre upp till vattenytan för att hemta luft. Efter dessa unga djur rättar sig hela hjorden i sin hastighet. Vid ingen af mina jagter har jag erfarit något, som kan jemtöras med det vildt hänförande i en sådan båttart. Fem par åror, som skötas med så stor kraft som möjligt, komma båten att Hyga fram längs vattnet, under det att framföre och rundtomkring en yta af en acres vidd af hundradetal skällande, frustande, fnysande och plaskande hvalrossar förvandlas till en massa af skum. Harpuneraren står i fören af båten och håller sitt långa vapen färdigt att stöta till samt tillropar styrmannen, i hvilken riktning denne skall styra, ty genom sin upprättstående ställning är han ofta i stånd att se hvalrossen under vattnet. Hjorden håller sig vanligtvis tätt tillsammans och den liktidighet, med hvilken den dykar samt åter kommer upp till vattenytan, är verkligen förvånansvärd. I ena ögonblicket ser man hundrade vilda hufvuden med långa hvita tänder öfver vågorna, de utspruta alla en vattenstråle samt taga en mun full frisk luft; och i nästa ögonblick ser man enlast hundrade bruna halfrunda, ryggar och