Göteborgsposten – 28 mars 1861, sida 2

botten tömt nöjets bägare, en dag finner, att detta hjerta, som man trodde vara förtorkadt, nu röner de renaste känslor; att det, man tagit för död, endast var en domning, och att den ömhet, som hvarje ädel varelse hyser inom sig sjelf, långtifrån att vara utsinad i sin källa, är färdig att med våld svälla öfver. Båda alldeles ensamma här på jorden, utan anförvandter, hade grundat sin framtids lycka på denna kärlek, som utgjorde deras enda glädje och enda hopp. Man kan derföre väl förstå den dödande oro, som nu beherrskade dem. — Låt oss gå in i hotellet, hade markisen återtagit efter ett ögonblicks tystnad. Vicomten gjorde ett tecken att han var beredd att följa sin vän. De gingo båda längs häcken, för att slippa gå öfver gräsplanen, som låg framför byggnaden. Derpå kommo de bort till muren vid gatan Chaume, från hvilken Mahurec aftonen förut hoppat ned. Dörrarne till hotellet voro tillslutna. Ett afvenboksbuskage, som låg midtemot ett af fönstren, gaf skydd åt de unga männen; månen hade nemligen nu gått ur skyn och upplyste trädgården. Markisen slog utan tvekan in ett fönster, förde in armen genom rutan, drog upp hakarne