Göteborgsposten – 28 mars 1861, sida 2

gon fara, skulle hotellet ej vara så tyst och stilla som nu. — Hvem vet? Hittills har brottet upptäckts, just när det varit föröfvadt. Samma natt då m:me dOrgerel dog, var allting lika lugnt och tyst, och när man vaknade, var det för sent. Du kommer mig att bäfval! utbrast vicomten. — Henri! sade dHerbois och tryckte sin väns händer; jag har sedan i morse dolt för dig min själs tillstånd; de dystraste aningar hvälfva sig inom mig. Jag har ej velat anförtro dig något, för att icke oroa dig; jag har stött tillbaka de grymma tankar, hvaraf jag beherrskades .. . jag förebrådde mig min svaghet; men hvad som i detta ögonblick försiggår fördubblar dessa farhågor, hvilka jag sökt betrakta som tomma chimerer . .. Henri, jag darrar ... jag är rädd ... Jag fruktar, att någonting förfärligt skall komma att drabba oss, dem och oss! Jag har feber; jag är galen, om du så vill; men jag känner att jag ej längre kan uthärda detta qval! Jag måste genast se Blanche! Den unge mannen kramade hårdt vännens hand. Vicomten var sjelf ej mycket lugnare. De båda männen älskade djupt, uppriktig! Niorre:s båda nidcer. De älskade dem, såsom man älskar, när man, efter att hafva ända till