Göteborgsposten – 28 mars 1861, sida 1

Kejsar Napoleon och biskopen af Orleans. Att vara påfve i sitt eget rike är utan tvifvel en behaglig sak, och kejsaren af Frankrike har på sitt sätt begynt att imitera Henrik VILL Den mest lockande sidan af episkopal makt är troligtvis makten att excommunicera, och så har Napoleon sändt efter klocka och bok och ljus, och har högtidligen uttalat sitt anathema öfver en biskop. Det är dock icke öfver den fruktansvärda biskopen af Poitiers, hvars jemförelse af kejsaren och kejsarinnan med konsuln Pontius Pilatus och dennes hustru är den lyckligaste oförskämda bit, som roat det franska folket, sedan det blef förbjudet att satirisera sin regering, som han låtit sitt interdikt utgå; det är öfver biskopen af Orleans, hr Dupanloup, som hans vrede fallit, en man af någon lärdom, men likaså fanatisk och omåttlig, som alla hans bröder, och mera djerf än nägon af dem, ty det var han, som begynte kriget mot styrelsen, och han har med kraft och itver fortsatt det, alltsedan Napoleon visade första skymten af att affalla från nådens väg genom att år 1858 råda påfven att vidtaga reformer. Svärdet har länge hängt öfver hr Dupanloups hufvud; det har nu fallit ned. Biskopen har officielt blifvit fördömd. Ingen embetsman i departementet Loiret, der hans biskopsstol är belägen, får hålla umgänge med kyrkans högste herde på stället, vid straff af regeringens högsta misshag. Departementets prefekt har offentliggjort ett dokument, som om det också icke är lika förfärligt, som de, hvilka kyrkan utfärdar vid likadana tillfällen, dock är en äkta exkommunikation. Biskopens förbrytelse är, säger detsamma, att ,biskopens hela hållning på det uppenbaraste sätt visar sig såsom märkt at politisk fiendtlighet mot styrelsen. Biskopen har intagit sin ställning på de politiska passionernas stridsfält och uppträder såsom en föreningspunkt för de missnöjda. Dessa militäriska liknelser måste antagligen mena, att styrelsen betraktar oenigheten mellan kyrkan och sig såsom hafvande brutit ut i öppet krig, samt att den anser allt vidare underhandlande hafva tagit slut. Det första steget är då att borttaga all officiel gunst från den misshaglige prelaten. Embetsmännen förbjudas tillochmed att besöka honom. Känslan af pligt bör stå öfver alla andra, och den påbjuder en annan hållning mot honom, heter det. Äfven biskopens gamla vänner måste öfvergifva honom. , Några personer, som hafva haft förbindelser med prelaten, tveka att draga sig undan från honom heter det vidare, men kejsarens regering räkMAR SADE LR VPS ERA TS DTE