Göteborgsposten – 27 mars 1861, sida 1

a -— ER åhöra det skona, som i bunden eller fri stil uppläses, består den öfriga publiken vid dessa högtidliga tillfällen mest at sådana truntimmer, som endast bevista de fromma nöjen, hvilka ingenting kosta, som aldrig vilja se trubaduren på teatern utan blott den älsklige Elmblad i Bethlehemskyrkan. Vidare förefirnes inom den vittra domstolens sessionsrum en hop af unga män i hvita halsdukar, hvilka förmodligen till en del äro sådana, som i tysthet tatlat om priset och misslyckats och till en del sådana, som lifvade af de lyckligas triumt fatta ewt stort beslut att blifva poeter och fresta lyckan till nästa år. När direktören förklarar att bland de icke prisbelönta, insända skrifterna n:o 00 utmärker sig för en liflig känsla, en poetisk åskådning, men etc., så rodnar kinden på en gy mnasist nere vid dörren, en ung skaldenatur, som på samma gång känner sig lycklig och olycklig. Professor Carlson höll ett väl ihopsatt intradestal öfver sin foreträdare Agardb. Det var en sann och troget skildrande lefnadshistoria, en kanske fotografisk bild af den utmärkte vetenskapsmannen, tänkaren och losterlandsvännen, med en retouchering af så få akademiska grannlåter som mojligt. Herr Böttiger, som helsade minnestalaren välkommen, slösade med vackra fraser och med sitt snilles socker ull mångas behag. Deretter imleddes doktor Burjesson tor att låta höra sin vältalighet ötver v. Brinkman, som förr suttit på den stol doktorn nu skulle intaga. Han började med en harang på vers, full af romantik och erinringar om äfven , Selmas salar och Morvens kuilar etc. samt att ,, mina herrar i brist på ,fordna nektergalar nu finge noja sig med honom 0. s. v. I prosan nämndes sedermera mycket godt och vackert och ordet blåstrumpa hördes förmodligen tör första gången med förvåning inom detta höga vittra samtund, som väl belonar en blåstrumpas sånger men icke vill veta af något, som kan ega samband med det equivoka. Och så vardt slut at första dagens atton. Den uppskjutna högtidsdagen firades dagen derpå. kExcellensen Manderström uppläste den frånvarande direktören, gretve iiamiltons inledningstal, som tolkade sorgen olver den aflidna landsmodren, enkedrottning Desideria, sade några ofliga, smickrande ord åt stiftaren Gustat Ill:s minne och for öfrigt var kort och godt. Af de derefter upplästa, belönade täflingsskrifterna tycktes de valda sångerna ur ,1 naturen, författade af studeranden Björek i Upsala mest anslå. Deras poesi var visst icke ovanlig, icke afvikande från den vissa klang och den gamla smak, som akademien företrädesvis gillar, men den var ung och frisk och lofvande bättre löften, än täflarne på detta ställe i allmänhet pläga lofva. Om akademiens ledamöter hade funnit .Fjellappen värdigare dess stora pris, så tror jag åhörarne likväl gaf sitt åt de nätta naturbilderna, som hr Björck synbarligen diktat, mera lyssnande till sin egen, ännu dock outbildade sånggudinna, än slafviskt lydande mA NAS meRETN