för att söka att slippa bort från denna union; och i så fall måste denna makt öfverflyttas på centralstyrelsen, och Förenta Staternas union måste då gå öfver att blifva en stat af samma beskaffenhet som de flesta europeiska, i hvilken hvarje skild del administreras från centralregeringen. Republikanismen och demokratien kunde väl i viss mån, ja kanske i betydlig mån, stå qvar, men den för den amerikanska statsförfattningen så egendomliga decentralisationen skulle derigenom alldeles komma att försvinna. Vi se således att ett underkufvande at de separerade staterna nödvändigt skulle ha till följd ett uppgifvande af en vigtig princip, decentralisationen, och det en af de för menniskans sedliga utvecklig allramest betydande principer den, avt få röra sig fritt och på eget ansvar, just den princip, hvars utförande hittills utgjort det amerikanska statsskickets förnämsta anspråk på erkännande från allmänt mensklig synpunkt. Och för hvad skulle den uppoffras? För det småaktiga begäret att tvinga personer, att mot deras vilja utgöra medlemmar af en stat, hvilken de icke vilja tillhöra. Man må gerna erkänna, att de motiver, som ledt de södra staterna till sin separation, varit förkastliga och dåliga, men man måste erkänna, att bortkastandet af en af mensklighetens högsta principer, för att hålla dessa stater qvar, vore en ännu större forvillelse. Ville man dock antaga att det icke är, för att qvarhålla de separerade staterna i unionen emot deras vilja, utan för att upphäfva slafveriet derstädes, som underkufvandet af dessa stater skulle ske, så är det likväl lätt att inse, att ett sådant resultat ingalunda skall kunna uppnås utan medverkan af befolkningen i slafstaterna sjelfva, ifall man icke vill besluta sig till att der låta inträda ett tillstånd, som vore ännu värre för de frigjorda slafvarne sjelfva, än tillochmed slafveriet. Vi se således, att ett underkufvande åf de nu separerade staterna med våld icko gerna kunde leda till något annat, än ett totalt förstörande af allt, som hittills utgjort Norra Amerikas stolthet och storhet, och ett tillbakagående i dess statsskick. Skall deremot den amerikanska regeringen och det parti, som i norden understödjer detsamma, besluta sig — vare sig straxt eller först efter förutgången strid — att erkänna de separerade staternas utträde ur unionen såsom en fait accompli, så skall en helt annan ntsigt öppna sig för Nordamerikas framtid. Unionens splittring i tvenne skall visserligen hafva inträffat, men de qvarstående staterna skola icke behöfva i silt statsskick frångå de begge principer, demokrati och decentralisation, under hvilkas baner de hittills gjort så lysande framsteg. De skola tvertom alltmer oberoende af konsiderationer för södern kunna utveckla sina från Nya Englands förste kolonister härstammande principer och trogna dem fortsätta den nordamerikanska traditionen, samt för sydstaterna blifva en lefvande bild tör en jemförelse af frihetens och slafveriets verkningar. Sydstalernas statsförbund åter skall hafva alla de svårigheter, vi i en föregående artikel påpekat, att kämpa emot, och under deras påtryckning skall det tvingas att sjelf taga ihop med slafveriets problem utan att mera vilseledas af sitt hat mot norden; ja, under tidernas lopp skall kanske; dess befolknings opinion småningom ändras, och på samma sätt, som nu inom de skandinaviska folken hågkomsterna af deras inbördes strider alltmer förblekna inför deras bättre medvetande, så skall kanske äfven en gång minnet af de nuvarande fiendtligheterna emeilan sydstaterna och nordstaterna förglömmas, och det hos dem, under minnet af deras uldsta historia, uppstå ett föreningssträfvande, sådant som skandinavismen nu är bland oss, som slutligen skall hafva till följd den gamle nordamerikanska unionens återknytande under det stjernbeströdda baneret samt på dess gamla grundval, medborgarenas frivilliga önskan att elda an Anda stat