de den romerska regeringen. Han prisade Viktor Emanuel, for det han dragit sitt svärd för Italiens enhet, och kejsarens regering, för det hon icke bibehållit en klenmodig neutralitet. Han påminte derefter om början af kriget i Italien, och sade, aw påfliga regeringen i Bologna försvann med de österrikiska ammunitionsvagnarne. Det skulle gå på samma sätt om fransmännen lemnade Rom. Han påpekade den falska ställning dessa innehade i Rom, en ställning som ej längre kunde behållas. Han förklarade vidare, att den föreslagna konfederationen skulle bibehålla österrikarnes inflytande. Han påminte om de råd, som gifvits påfliga regeringen att införa reformer, och förebrådde regeringen för det hon tillåtit värfningar åt påfliga armeen inom Frankrike. ,Det skall, sade han, ,vara opolitiskt, att tillåta Frankrikes svärd förblifva i Rom, för att der undertrycka den rörelse, vi ejelfve framkallat. Rom är nödvändigt för italienarne, såsom deras rikes hufvudstad. Bibehållandet af status quo är omöjligt. Hr Granier de Cassagnac bestridde Favre och sade Frankrikes politik vara katolsk och liberal. Han önskade ett påfvedöme utan -missbruk, och italiensk frihet utan utopiska idger. Ingen medlem af adresskomiteen hade begärt återställande till påfven af de länder han förlorat, men påfvedömet skulle för sitt oberoende behöfva Rom och det territorium, som fordom befunnit sig under dess välde. Han förklarade det ligga i Frankrikes och dess dynastis intresse, att bibehålla påfvens verdsliga välde, och påstod Italiens enhet vara fientlig mot Frankrike. Förbittringen mellan påfven i Rom och Turin är reciprok, sade han. Tills de blifvit försonade, måste Frankrike vänta och under tiden bevaka Rom och påfliga området. Må Rom uppfatta nödvändigheten af att förskaffa sig understöd af Europa och italienska nationalteten, och må Turin förstå nödvändigheten at att förvärfva sig Katolicismens understöd. Den heliga stolen borde inse omöjligheten af att isolera sig från Italien. Italien måste äfvenledes inse, att det icke kan göra nägot utan påfven. Det är Frankrikes roll, attförsona Italien och påfvedömet. Debatten skulle fortsättas den 22:dre dennes. , i Ett nytt uppslag i den vigtiga frågan om påfven och påfvedömet lemnas oss i en notis uti den ofta väl underrättade italienska tidningen Perseveranza, som påstår med anspråk på visshet, att en stor del af presterna utöfvar stark tryckning på påfven för att förmå honom flytta med sin stol och toffel till Venedig. Bellegarde befinner sig nu i Wien och underhandlar i detta ämne. Men denna plan möter dock i Österrikes inre splittring och deraf kommande vanmakt ett stort hinder, i det kejsaren icke vågar ingå på förslaget af fruktan för det ansvar ettsådantsteg måste medföra, ett ansvar som han dessutom icke anser sig mäktig att bära. — Det är ej osannolikt, att ett visst parti vill på detta sätt undanrycka antingen Napoleon eller Viktor Emanuel det köttstycke, som måste medfölja egandet af påfvens korpulenta person, vare sig i Avignon eller det stalienska Rom, och i stället lemna det åt Frans Josef som visat sig vara vida lätthandterligare och mera en kyrkans undergifne son än de båda andra. Men äfven Spanien vill gerna ha den käre Pius till sig och skall nog icke underlåta att intrigera i denna riktning, biträdt af exkonung Frans, hvilken dock måhända äfven gerna vill stå i detta afseende på sina Bayerska slägtingars bästa. Det är onekligen ett putslustigt skådespel att se, huru de katolska furstarne nu lura på hvarandra, för att hvardera få påfven till sig. Det gamla ordspråket: der åtelen är, dit samlas ock korparne, kan äfven här användas. . Den i går af oss omnämnda, af Liberio Romano påbudna Garibaldi-testen i Neapel egde rum d. 21:ste på morgonen i San Carlo teatern och på kongl torget. Fullkomligt lugn och god ordning rådde. Chevalier Nigra var i sin loge närvarande under festen på teatern. Zappetta, ordförande för arbetare—— mr LU