Göteborgsposten – 26 mars 1861, sida 1

—— ;swver————— Ltre— r— Lonore skakade sakta på hufvudet. — Klostret skall blifva vår tillflykt! mumlade hon. Hr de Niorres närmade sig sina nitcer, tryckte dem båda till sitt bröst, kysste dem ömt på pannan, utsträckte derefter sina händer öfver deras hufvuden, liksom för att välsigna dem, uppsände till himlen en blick, hvari lästes det djupaste af alla lidanden, och aflägsnade sig, utan att yttra ett ord. Lonore hade fallit på knä och tycktes bedja. Blanche stod med händerna på ryggstödet till en stol, hvilket hon krampaktigt omfattade med sina fingrar, med rynkad panna, stel blick, feberaktigt rodnande kinder, och betraktade sin syster, hvars hela kropp skälfde under våldsamma snyftningar. Plötsligt lemnade den unga flickan sin plats, tog ett steg framåt, upplyfte sina båda armar för att åkalla den gudomliga makten och utropade : — Ah! ännu i går vågade de bedja oss emottaga dem i hotellets trädgård. I qväll skola de komma. — Jag vill ej se dem! sade Lonore med en åtbörd af förskräckelse. — Se dem!... upprepade Blanche; nej, alldeles icke!... deras blotta närvaro skulle göra os8 ondt. Redan nu i afton, måste vår mor föra