Göteborgsposten – 22 mars 1861, sida 2

amfiteatern. Hon slår det sunda menniskohate i stycken och sinkar ihop det till ett konstigt klockspel med inställsam klang från trubadurtorneringarne. — Icke vill hon ställa versmåttet som adelsman och prosan som en borgare! de stå i jemnbredd i klang, fullhet och kraft. Icke vill hon af Islands sagoblock mejsla fram de gamla gudarne! de äro döda, det finnes ingen sympati för dem i den nya tiden, ingen frändskap! Icke vill hon bjuda sina samtida att inhysa deras tankar i franska romanpermar! Icke vill hon söfva med hvardagshistoriernas kloroform ! en lifselixir vill hon bringa fram! hennes sång i vers och prosa skall vara kort, klar, rik! Nationaliteternas hjertslag, hvartdera är endast en bokstaf i det stora utvecklingsalfabetet, men hon tager hvarje bokstaf med lika stor kärlek, sammanställer dem i ord och slingar orden i rythmer till sin nutids hymn. Och när kommer tidens fullhet ? Det är långt dit för oss, som ännu äro qvar här, den är snart inne för dem, som flögo förut! Snart faller den Kinesiska muren; Europas jernbanor nå Asiens tillslutna kultur-arkiv, — de båda kulturströmmarne mötas! då kanske brusar forssen med sin djupa klang, vi nutids gamle skola darra vid de starka tonerna och deri förnimma ett Ragnarök, de gamla gudarnes fall,