Göteborgsposten – 20 mars 1861, sida 1

kronomagasin och slutligen den intressanta mamsell Åkerbergs äfventyr — allt detta är för oss, som eljest äro de stilla i landena, ämnen till diverse betraktelser, kanske till vår harm, vårt löje och vårt beklagande. Dock, sedan detta haft sin lilla tid, skall det lemnas åt glömskans dom och nya greflvar och hoffunkuonärer skola nog uppträda på scenen i tragiska eller komiska roller. Men om sådana spektakel inställas, så blir det åtminstone icke 1 hufvudstaden brist på Åkerbergskor, hvilka genom sina högre kärleksförhållanden, dem icke polisen kan åtala, göra i sitt florshöljda dunkel ett visst uppseende och ständigt komma på tal så väl i det politiska kannstöperiet som i det sällskapliga anekdotberättandet. Sådant är säkerligen icke så nyttigt som nöjsamt, och när skandalen blir en hvardagshistoria, lider det allmänna bästa en skada, for hvilken vi trodde oss vara försäkrade i en tid, då det franska, lätta lifvet icke mer gäller som en typ commer-ilfaut. Låtom oss gå till kungliga teatern. Sju flickor i uniform litva der alla skarpskyttars mod och deras ifver att kunna exercera lika bra som dessa förklädda och förtjusande soldater. Tidningen Affischen har sjelf sagt att deras korporal är vacker; jag finner hela manskapet (om man kan saga så) täckt och behagligt, och hela salongen gör som jag. Man påminnes alltid om den store Hjortsbergs oöfverträllliga och hänryckande lustighet i denna pjes; det är mest hörsagor, som dock lära vara trovärdiga, men äfven Uddman är rolig och det går törträffligt att skratta åt honom. Endast hans figur är en komedi i ilera akter och äfven han kan göra en grimas med munnen, en blinkning med ögonen eller ett pekande med fingrarne, så att åskådarne på samtliga raderna skratta efter bästa förständ eller mera konvenabelt draga på munnen. Uddman har ovilkorligen sina stora partier, man må betrakta saken från hvilken sida som helst, man må mena det ideala eller reala. Operetten Muraren lockar med en lifiig och god musik, der är så mycket vackert att höra och äfven att se, ifall man gerna fäster ögonen på harems skönheter, som sjunga och dansa och hvila på purpurdivaner i skimrande kläder, i perlor och tydliga behag. I en liten komedi från danskan, som heter Inqvarteringen, ser man ett par fruntimmerselever lofva något för framtiden, såsom det vanligen heter i ett vanligt teaterreferat. Den ena, som spelar fru, är verkligen lyckad, derföre att hon i all sin konst likväl är sig sjelf, ung, glad och liflig, hvilket också hor till rolen, och icke slagen till en slant med de äldre aktrisernas allmänt erkända prägel. Ja, det är särdeles bra det, ty i allmänhet kan man eljest iakttaga, att alla elever inlärt sig det på kungliga teatern gängse maneret, de unga aktörerna försöka att deklamera som Almlöf, älska som Sundberg, föra sina ben som Wallin etc. och de unga aktriserna kokettera som fru Hedin och vilja vara ogenerade då och mystiskt betydelsefulla en annan gång som fru Hvasser. Dessa typer ha återigen studerat efter äldre dersammastädes; tiden har dock gjort sina nödvändiga rättelser, eljest skulle vi 1å se allt spelas såsom det spelades för