Göteborgsposten – 18 mars 1861, sida 2

Från Utlandet. Den italienska deputerade kammaren i Turin har nu ändtligen konstituerat sig. Den 11 mars besteg Raiazzi presidentstolen inom densamma, hvarvid han uttalade sig med varma iloford om Garibaldi, och yttrade sig mycket förtröstansfullt i afseende på en lösning af den romerska och venetianska trågan. Grefve Cavour framlade derpå ett lagförslag angående proklamerandet af konungariket Italien, hvilket, såsom han yttrade sig, denna dag fulländar sitt konstituerande. Dagen efter iniopp underrättelsen om att Messinas citadell och Civitella del Tronto gifvit sig. Med naturlig glädje emottogs denna nyhet, hvarpå deputerade kammaren enhälligt antog Cavours förslag. Man väntade alltjemt, att Viktor Emanuel skulle d. 14:de, hans födelsedag, låta utropa sig såsom Italiens konurg. Och så är den italienska frågan bragd sin lösning ett ytterligare stycke närmare! Man väntade i Turin, att ett vigtigt meddelande skulle straxt efter göras deputerade kammaren. Det skulle afse Rom, der den komite, som hittills så skickligt ledt den nationala rörelsen, förklarat sig icke längre kunna bemästra rörelsen, om komiteen ånyo måste hålla tillbaka; man kunde då vänta en sammandrabbning mellan de missnöjda och de päfliga trupperna, i hvilken händelse franska garnisonen säkerligen skulle nödgas skrida in, hvilket Cavour ville om möjligt förebygga, emedan han hoppades, att notificerandet at tödelsedagsfestligheterna den 14 mars skulle föra till återställandet af den diplomatiska förbindelsen med Frankrike, hvartill prins Napoleons ankomst till Turin skulle blifva inledningen. Såsom karakteristiskt för den i längden ohållbara franska politiken i Rom, nämnes med ett bittert leende åt kejsar Napoleon, att romrarne förbereda en subskription, i atsigt att öfverlemna åt prins Napoleon ett bevis på sin tacksamhet för hans mot Italien vänligt sinnade tal inom franska senaten. Nu frågas: skall denna subskription tå ostörd ega rum, fastän den på sät och vis är ett majestätsbrott, i det den öppet proklamerar revolutionen uti sitt bifall ull borttagande af påfvens verldsliga makt, eller skall romerska polisen skrida in? I senare fallet skall polisen ej ega nog styrka alt kunna operera mot Roms hela befolkning; denna börjar säkerligen röra på sig — och fransmännen måste då, sin åtagnva pligt likmätigt, biträda påfliga polisen, d. v. s. franska militären i Rom på kejsarens ordres med vapenmakt undertrycka ett yttrande af bifall ötver ett tal, hviiket i Paris vunnit kejsarens eget erkännande! Så ironiskt kunna händelserna hvälfva sig. Kejsar Napoleon är här i ett ingalunda behagligt dilemma. Sardinien skall måhända söka hindra denna sakernas force, men romrarne äro enfaldiga om de ej fortgå, ty skulle påfliga polisen ej lägga sig i saken, då har romerska hofvet återigen visat sin vanmakt och romerska folket ytterligare uttalat inför Europas domstol sin önskan och sitt behof.