Göteborgsposten – 18 mars 1861, sida 1

de icke heller gerna förändras genom vest makternas dåvarande åtgärder. De gingc egentligen ut på, att förhindra Ryssland att. sitt enskilda intresse begagna sig af desse förhållanden, men icke på att omgestalta des sa sjelfva, ehuru visserligen något litet försöktes åt detta håll. Sjelfva detta grundförhål llande, ur hvilket den orientaliska frågan då framgick, finnes ännu qgvar och skall, så länge det tortfar, ständigt tramkalla nya orientaliska trågor af en eller annan beskafttenhet. Detta grundförhållande ligger, såsom vi nämnt, uti Turkiets anarkiska samhällsförhållanden, och detta åter beror på dess befolknings förmåga att kunna uppställa åt sig en åtminstone dräglig regering och styrelse. Vore folket eller någon del at folket i detta vidlyftiga rike kapabelt att uprätthålla en stabil styrelsetorm, så vore hela den orientaliska frågan försvunnen. Men detta tyckes icke vara faliet. Den nuvarande styrelsens och herrskande klassens, turkarnes, formåga dertill synes minst sagdti vara högst tvifvelaktig, och de hittills underordnade eller, om man så vill, förtryckta klassernas, de kristna ursprungliga betoikningarnes, tyckes vara ännu mindre. Dewa har visat sig vid nästan alla tillfällen och senast vid händelserna i Syrien Om man just icke kan gilla muhamedanernas uppförande, så tyckas de kristna Just icke heller stå på nagon högre ståndpunkt än de. Beggeäro de fanatiska, begge råa och okunniga, och ingendera synas de vara i stånd att sätta för sig något högre mål, än sina lidelsers, framför allt sina nationela och religiösa lidelsers tillfredsställande. Anda ifrån de äldsta tider tillbaka har Syrien varit underkastadt så många invandringar och omhvälfningar, at det jemte sina högst mångfaldiga och vexlande naturförhållanden erbjuder en märkvärdig och brokig blandning af de till ursprung, seder och religion mest olika folkslag. Förutom de få osmaniska turkarne, till hvilka de hogre embetsmännen och de reguliera trupperna höra, bo der greker, araber, judar och nomadiserande beduiner, kurder och turkomaner, samt slutligen de två folk, hvilkas stridigheter senast riktat Europas uppmärksamhet på detta land, Druserna och Maroniterna, som nästan ensamma utgöra Libanons befolkning. Druserna äro en i det tionde århundradet siiftad sekt, som blott till namnet äro muhamedaner, men i verkligheten halfva hedningar, som förkasta de feste at islams laror och befallningar; de äro flitiga, men oroliga och hämndgiriga menniskor, som ständigt gå beväpnade. Deras antal äro omkring 130,000; de bo på den sydliga delen af Libanon i 37 landsbyar, hvilka de ensamma inneha, samt i 211 andra, i hvilka de äro blandade med med maroniter. De stå under en emir, som stadfästes af Porten samt betalar denne skatt. — Maroniterna äro kristna af syrisk härkomst, som väl erkänna påfven som sin kyrkas öfverhufvud och låta bekräfta sin sjelfvalde patriark (patriarken af Antiochia) at påfvens legat, men som föröf