Göteborgsposten – 16 mars 1861, sida 1

mn ss verraskad, och mera förargad än glad, på hennes lifliga ansigte, lyftade på hatten och sade: Det gläder mig att se er i min park. Derpå vände han sig till mig och sade: Ni hör klockan, jag skall till messan; ni vill väl... Återstoden af sina ord yttrade han högt, i det han skyndade sig vidare, men så otydligt, att vi icke kunde förstå dem. Det var han, sade jag till min följeslagerska. Ja, sade hon efter en stund, och forttor att se efter honom, men den menniskan måste dölja en historia inom sig. — Det göra vi nu visserligen mer eller mindre alla; men se här marchese Ignatio Pallavicinis. Jag behöfvor icke nämna, hvad det förnamn betecknar, med hvilket han är uppkallad: Ignatio Loyola; och hans uppfostran stod i fullkomlig öfverensstämmelse dermed; ty från sin tidigaste barndom blef han öfverlemnad åt jesuiternas vård. Han ärfde en ofantlig rikedom, som man anslår till 3 mill. lire om året. Då han kom ut från jesuiternas skola i verlden, skall han en tid hafva lefvat som andra dödliga, och gifte sig derpå med en känd adlig genuesiska. De fingo tre barn, en son, arfvinge till hans förmögenhet, och två döttrar. Sonens barndom flick straxt sin prägel på sig af palatsets skriftfoder, och det finnes personer, som försäkrat, att barnet ofta smög sig till de fattiga arbetarne i palatset och begärde bröd af dem. I sitt 17:de år blef han sänd till ett jesuiterkloster i Florens, der han efter ett års uppehåll dog. Många rykten voro gängse om detta dödsfall. Liket fördes hit till Genua, samt begrofs med furstlig prakt, och på begrafningsdagen blef en mill. lire, säger man, utdelad till välgörenhetsanstalter och fattiga. Men från den stunden var det förbi med marchesens ro och lugn, och han kastade sig med en ordentlig passion i presterskapets armar. All verldens njutning varför evigt tillsluten för honom, och han sökte intet annat sällskap än prester och munkar. Man berättar om Philip II, att han sagt, att om han skulle möta Gud och en munk, så skulle han helsa på munken först. Samma princip syr nes marchesen hafva uppställt för sig. Hans gemål fann i början icke behag i detta slags lif och slog in på en motsatt riktning, hvaraf följden blef, att makarne upphörde att lefva tillsammans. Några år förgingo sålunda. Då anträdde marchese Pallavicini en resa till Rom. Hvad der föregick är en hemlighet, men man påstår, att han der nedskref sitt testamente och öfverlemnade det åt jesuitergeneralen att förvaras. Marchesen emottogs med stor utmärkelse af påfven, för hvilken han visade, att han hade små jernpiggar i skorna, för att aldrig glömma bort en martyrs lefverne. Hvarför han icke erhöll patent såsom helgon vet jag icke. Han aflade der, vid foten af en madonnäbild, ett löfte att åt henne uppföra ett palats med en trädgård, som skulle öfverträffa alla andra i skönhet och storhet; och detta är uppkomsten af den nyss omtalade parken i Pegli, som har kostat 15 års arbete och 10 mill. lire, utan att ännu vara fulländad. Efter hans återkomst från Rom såg man hans gemål plötsligt åter uppträda i hans palats, men icke nera i sin lysande drägt och i denna verllens glada sällskap, utan i en hvit klädning NN —————————L LAK LcL-Lr 2262